Här kommer alltså långfilmsversion av miniserien Blomstertid (nej, jag klandrar inte den som har en minneslucka). En mockumentär om en dokumentärfilmare som tidigare följt tre klasskamrater under gymnasietiden, samtliga spelade av Peter Magnusson, och nu söker upp trion i vuxen ålder. En slags klassåterträff där den nostalgiska gruppdynamiken bytts ut mot ett passerkort för att infiltrera tre privatliv.
Självfallet är karaktärerna varandras motsatser: den spexige säsongaren som återvänder till Sverige för att ta sig an papparollen, den stekige bankmannen som måste upprätthålla fasaden efter att han fått sparken, den nördige läraren som försöker att finna kärleken. Rent larv varvas med gravallvar och oerhörd svärta, emellanåt så svårsmält att skratten övergår i ren obekvämhet. Just de tvära kasten lär avskräcka den som nu hoppats på en ny Sommaren med Göran eller En gång i Phuket, medan vi andra kan låta oss överraskas av en spretig och tonmässig humörsvängning.
Hur enkelt det än må vara att dra paralleller till Peter Sellers, Eddie Murphy eller Mike Myers – komiker som på väldigt olika vis tjänat pengar på att axla flera karaktärer i samma film – präglas Magnussons multiinsats av ett allvar som ibland viker av från skratten för att söka andra slutändamål. Se där, en svensk komedi som vågar omfamna allvaret!
