Berättelsen om konstnären Nellie Mae Rowe är också en berättelse om USAs historia. Vackert varvat med hennes djupt personliga konst och snygga svartvita animationer där hennes röst görs med trovärdig inlevelse av skådespelaren Uzo Aduba.
Nellie Mae Rowe är dessvärre en av många bortglömda konstnärer. Att hon är kvinna och svart har troligtvis dessvärre bidragit än mer till hennes anonymitet. Inte för att hon själv hade brytt sig. Nellie Mae Rowe sökte aldrig berömmelsen. Hon föddes i delstaten Georgia år 1900. Ett Georgia som då var präglat av rasism mot USA:s svarta befolkning. Hatet mot svarta var så stort över hela Georgia att många svarta mördades enbart av osanna rykten. Vad som helst kunde tända den afrofobiska gnista som ständigt låg och pyrde. Rasismens historia i USA är en stor del av filmen. Viktig att ta upp, mycket jobbigt att se.
Självklart kom detta att prägla henne. Långt senare vävde hon in orättvisor mot svarta i sin konst, även om hon primärt målade, skulpterade eller skapade, bland annat dockor, främst utifrån sina fantasifulla tankar. Hon hade kunnat förblivit helt okänd om konsthandlaren, och senare bästa vännen, Judith Anderson hade förälskat sig i hennes konst.
This World Is Not My Own berättar en snyggt förpackad och spännande livshistoria där Nellie Mae Rowes konst klättrar fram ur bilden ackompanjerad av härlig soul. Hennes vänner och släktingar tecknar bilden av en egensinnig kvinna som knappt lämnade sin älskade delstat. Man hade kunnat önskat sig en djupare analys av hennes konst, vad den verkligen betytt för samhället i det stora. Men det är på det hela en mycket sevärd dokumentär som vrider och vänder på olika intressanta perspektiv utifrån den fascinerande Nellie Mae Rowe.
