”He fucking shot me Larry!” Repliken är välbekant, men det är inte Mr. Orange som kvider av smärta i Tarantinos De hänsynslösa. Istället hörs en övertygande imitation i den lägenhet på Manhattans Lower East Side där bröderna Angulo spenderat sin uppväxt med att iscensätta sina favoritfilmer. Rekvisitan – vapen, Batmankostymer och hockeymasker – har de tillverkat av yogamattor, flingpaket och andra material de hittat i hemmet. Det ser ut lite som om Michel Gondrys scenograf tagit sig an filmerna på IMDBs topp 250-lista.
Filmens regissör, Crystal Moselle, har sagt att syskonskaran var utklädda till karaktärerna i just De hänsynslösa när hon först kom i kontakt med dem. Att de i sina långa svarta hästsvansar, iklädda svarta kostymer med tillhörande wayfarers, gjorde ett så starkt intryck att hon kom att göra en dokumentär om dem är inte alls svårt att förstå.
Då hade syskonen precis börjat röra sig fritt utanför hemmet. Men under deras hela uppväxt hölls familjen instängd i lägenheten av pappa Oscar som i en smått fanatisk fascination för Hare Krishna (syskonen har alla fått namn på sanskrit) och ett förakt mot det västerländska samhället dikterade familjens tillvaro. Utflykter fick de göra någon gång om året, om ens det. Istället blev film deras länk till omvärlden.
The Wolfpack hade lätt kunnat bli alltför mycket av en tokrolig indiedarling, men istället för att bjuda in till freakshow fokuserar Moselle på allvaret i brödernas situation utan att upphöja utanförskapet till mytologiska höjder. Det är mänskligt och värdigt.
Intervjuer med den charmiga brödraskaran, och med deras mamma – som tycks fylla många roller som offer, vittne, tyst medlöpare men framförallt syskonens trygga punkt – blandas ut med bilder från lägenheten, flimrande teveskärmar och gatljus utanför sovrumsfönster. Framförallt utvinns mycken stämning ur familjen Angulos egna hemmavideos.
Videoklippen stärker ofta brödernas vittnesmål om en sektliknande uppväxt. Några är inspelade på begagnade videoband och i marginalen kan exempelvis en tecknad serie smyga sig på en närbild. Det får en kuslig effekt av att återspegla den allt suddigare gränsen mellan brödernas instängda verklighet och deras interaktion med filmens fantasivärldar. Bitvis framstår därför The Wolfpack som en found footage-skräckis utan jump scares.
Andra gånger tar sig berättelsen om brödernas tilltagande frigörelse an må-bra-proportioner, vilket kontrasterat mot all svärta får en välbehövligt hoppingivande effekt. Samtidigt kan jag komma att undra hur allt påverkat lillasyster Krsna som aldrig kommer till tals. Men med det som enda egentliga frågetecken är det svårt att inte bli betagen av The Wolfpack.
