Den nyligen dumpade Audrey (Mila Kunis) är milt sagt uttråkad av sin tillvaro. Det enda som egentligen kan få henne att dra på mungiporna är bästisen Morgans upptåg – spelad av begåvade Kate McKinnon visar hon sig också vara publikens största anledning att göra det samma. Även om hon också kan vara lite mycket, som Audreys ex Drew säger (spelad av en riktigt träig Justin Theroux). Men allting förändras när Drew efter att ha gjort slut via sms och sen ghostat Audrey i månader, plötsligt dyker upp morgonen efter hennes trettioårsdag för att hämta en andraplatstrofé i fantasy football och tillkännage att han i själva verket jobbar för CIA.
De flesta hade nog låtit spärra in honom i ett vadderat rum. Men inte Audrey. Påhejad av Morgan – vem vill egentligen dö utan att ha sett Europa? – lovar hon i stället att leverera ett mystiskt paket på ett café i Wien. Det är starten på en rafflande eurotrip kantad av vykortsmotiv, biljakter, gymnastiserande lönnmördare och dubbelspel. En med andra ord fullkomligt rimlig premiss för en actionkomedi. Som synes har den bromance genren vant oss vid (tänk Bad cops, Rush hour, 21 Jump street, och så vidare) bytts in mot systerskap.
Problemet med The Spy who dumped me är bara att rafflet sker på komedins bekostnad. Som om någon producent ängslats över lönsamheten för en film som passerar Bechdeltestet: det vill säga att två namngivna kvinnliga karaktärer har en konversation om något annat än män. Lösningen tycks vara att överkompensera med dussinaction och låta den hunkiga MI6-agenten Sebastian (Sam Heughan) stå för mycket av rövsparkandet. Frånsett en spektakulär trapetsuppvisning är det mer våldsamt än inspirerat.
Filmen fungerar bättre när den mellan varven fokuserar på Kunis och McKinnon i stället för skottlossningar. Audreys och Morgans vänskap är till skillnad från många manliga motsvarigheter varken forcerad, osannolik eller antagonistisk. De är vänner, de har kul och de ställer upp för varandra i vått och torrt. Det är faktiskt en både befriande och behövlig omväxling.
