The Nightingale

David Weiss 09:00 28 Nov 2019

Hämndberättelser är betydligt oftare än sällan en resa i det självklara. Någon utsätts för en hemskhet och därefter är målet cementerat: vedergällning. Med skygglapparna på, i galopperande takt, mot ett enda mål. Utmaningen ligger i att fylla resan med särdrag och utmanande element för att publiken, eller åtminstone jag, inte ska somna av leda.

I The Nightingale blir Clare (Aisling Franciosi) våldtagen gång på gång på gång i filmens inledning. Det räcker tydligen inte för att publiken ska förstå Clares motivation till hämnd. Jennifer Kent går ännu längre än upprepade våldtäkter för att måla upp Clares bottenlöst hopplösa situation, men vilka ännu mer graverande övergrepp som sker lämnas obesvarade av den här recensionen. Förövaren, den parodiskt onde brittiske officern Hawkins (Sam Claflin), är på resa till fots genom den tasmanska terrängen för att bege sitt till en ny post, och Clare tar jakt, tillsammans med den aboriginske spåraren Billy.
 
Filmen aspirerar på ett febrigt, poetiskt berättande. Någonting inte så långt ifrån vad The Revenant försökte åstadkomma. Den poetiska strävan föll platt även i The Revenant, men den kompenserade det till råge med galna sidospår och en skenande hybris. The Nightingale är däremot fantasilös och en tonmässigt monoton helvetesresa, där smärta och lidande verkar vara det enda som spelar roll. Det räcker inte heller med att bara Clare ska gå igenom helvetets alla kval. Billy, som redan levt ett liv i tragikens tecken, får en alldeles egen tragedi i förhoppningen om att nästla sig närmare åskådarens tårkanaler.

Något som hade kunnat rädda filmen vore om hantverket hade hållit en hög nivå. Så är inte fallet. Förutom den parodiskt mörka och monotona tonen är det visuella berättandet en tombola av olika stilknep. Kent använder bildformatet academy ratio, standard fram till femtiotalet, men känslan för en annan tidsepok är totalt frånvarande när bildformatet kombineras med darrig kamera, modern (och fruktansvärd) dialog och alldeles för snabb klippning sett till de långsamma situationer som målas upp.  

The Nightingale är exploitation, men utan all den sleaze, kreativitet och färgrikedom man ofta kan hitta i den subgenren. Istället mörker. Ingenting annat. I två timmar och sexton minuter.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!