Vilka är bojorna vi drömmer om att bryta oss loss ifrån? Och vad gör du om du misslyckas? Luàna Bajramis debutfilm The Hill Where Lionesses Roar utforskar ungdomens sökande efter identitet, dess längtan efter självständighet och rädsla för att bli det man lovat sig själv att aldrig bli.
I en liten, avskild bergsby i Kosovo får vi följa de oskiljaktiga vännerna Qe (Flaka Latifi), Jeta (Uratë Shabani) och Li (Era Balaj) medan de otåligt väntar på ett antagningsbesked från Universitet. Ett besked som skulle kunna vara vägen ut från den ångest och tristess de gemensamt försöker fly i varandras sällskap. Tillsammans fördriver de tiden borta från sina hem genom att hänga i byns övergivna områden i väntan på att få starta sina liv. Då beskedet från Universitet krossar deras drömmar vägrar de att acceptera sitt öde, de bestämmer sig för att bilda ett gäng och slå sig fria.
När någon brinner för en historia är det svårt att lämnas opåverkad. Om man sen slänger på en stor dunk talang på den brasan skapas något som kan lysa upp de mest otillgängliga skrymslena inom en. Som lämnar brännmärken. Som kan få dig att ta en avstickare på vägen hem eller åtminstone att tänka ”Imorron tar jag tag i det här” innan du åter faller in i ålderdomens fasansfulla mättnad.
The Hill Where Lionesses Roar är den filmen och Luàna Bajrami har den talangen.
Med ett foto som får en att vilja ta den första bästa skruttna Audin till de Kosovanska bergen. Ett magiskt bra soundtrack. Otroliga skådespelarinsatser och en regidebut som skiner, så får hon åtminstone mig att tänka ”Imorron…”.
