Efter att ha bjudit på stuntexcesser och skrikande däck i Fast and the Furious-franchisens tjänst är regissören James Wan tillbaka på hemmaplan med skräckfilmen The Conjuring 2. Och liksom sist vi fick bekanta oss med äkta makarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) handlar det mycket om att leka med och dra nytta av genrekonventioner. Men man skulle också kunna säga att The Conjuring-filmerna har varje fot i olika genretraditioner.
Å ena sidan gör filmerna anspråk på viss sanningshalt, inte minst genom att basera sig på paret Warrens olika fall i egenskap av självproklamerade demonologer. Det är en på en gång ögonbrynshöjande, hårresande och krypande effekt som bland annat känns igen från senare årtiondens found-footage-trend. Samtidigt finns det gott om scenografiskt vurm och medvetna nickar till det skräckfilmstäta sjuttiotal då filmerna utspelar sig, inte minst till Stuart Rosenbergs Huset som gud glömde.
Rosenbergs film från 1979 baserar sig på de påstått paranormala aktiviteter i Amityville som makarna Warren var med och utredde. The Conjuring 2 tar lämpligt nog avstamp i den mediecirkus och de kontroverser som följde också i verkligheten. Men det är inte bara allmänhetens skepsis som tagit hårt, fallet i Amityville har satt djupare spår än så i Lorraine, och det är med uttalad olust hon följer med Ed till England för att utreda ett nytt fall.
Stor del av den effektiva uppbyggnaden läggs på att stifta bekantskap med den hemsökta familjen Hodgson och de många gastar som ansätter dem, för att först i halvtid låta Ed och Lorraine kavla upp ärmarna. Upplägget är sig med andra ord likt från första filmen, men Wan har i upprepningen lyckats förfina iscensättningen ytterligare och tar väl vara på varje skugga, oskärpa eller mörk vrå, även när manuset bitvis blir både långt och långsökt.
Överhuvudtaget lever The Conjuring 2 mycket på sin kontinuitet i förhållande till sin föregångare. För om vi ändå snackar skräckfilmskonventioner från sjuttiotalet kan vi snabbt konstatera att det blev många oundvikliga uppföljares öde att av olika anledningar ersätta protagonister på löpande band. Här ligger istället mycken behållning i att återse Patrick Wilson och Vera Farmiga som Ed och Lorraine – särskilt Wilson har en tillräckligt träig icke-utstrålning för att vara trovärdig i sin ockulta övertygelse.
Delvis därför utvinner The Conjuring 2 en bekantskapens behållning ur den seriella upprepning som i allt större utsträckning lånar sig till filmfranchises. Det och så det lika bekanta obehag som inför varje annalkande jump-scare gör det så svårt att sitta still i biofåtöljen.
