Många skulle säkert instämma i den hämningslöst ondskefulla bild som den genomsnitsliga superhjältefilmen ger av globala biotekniska superföretag med inriktning på försvarsmateriel. Om så verkligen vore fallet kan man dock fråga sig var alla muterade forskare håller hus – de som under påtryckningar från sin styrelse valt att göra sig själva till försöksdjur. Var är geniet från Astra Zeneca som ville förbättra befolkningens tandhälsa och slutade som halv bäver, halv man? Eller den Saab-ingenjör som i sina försök att överföra fiskmåsens naturliga känsla för navigation på granatgeväret Carl-Gustav tappade greppet och nu bygger bo i Tyresta Nationalpark?
I Marvels New York har iallafall företaget Oscorp lyckats prångla ut ännu en vetenskapsman med storhetsvansinne och förvriden fysik. Närmare bestämt en ödleman med läggning för minimalistisk inredning. Och precis som förra gången (den senaste trilogin avslutades för fem år sedan) är Spider-Man det enda som står mellan honom och ett försvarslöst Manhattan.
Den tafatt nördige Tobey Maguire är utbytt mot en rebellisk Andrew Garfield med outsiderkomplex. 2012 års Spider-Man åker skateboard och har koll på de populärkulturella referenserna (utöver Einsten trängs Joe Strummer och Hitchcock på pojkrumsväggarna). Och även om filmen är välregisserad, innehåller ett gäng svinsnygga scener och alla uppskattar en flickvän som svarar ja på frågan ”Can you make a serum?” är dagens knäckfråga om en ny Spider-Man-film verkligen är relevant.
Kanske beror det bara på nyhetens behag men fan om denna film inte bräcker Sam Ramis version på flera punkter. De mest störiga klyschorna är bortfilade, estetiken ligger närmare serietidningens och James Dean-mentaliteten hos Garfield går åtminstone hem i mitt våta hjärta.
