Taxi

Vi har hört argumentet förut: en publiksuccé i Frankrike! Och vi konstaterar återigen: fransmännen har ingen humor. Nej, så enkelt är det naturligtvis inte - betänk att man skulle kunna sälja Mimmi & Reine i fjällen till Frankrike med samma försäljningsargument - men faktum är att Sverige de senaste åren har utsatts för en hel drös ointelligenta franska komedier. Filmer med lagom dos främlingsfientlighet, stor halt grabbighet och en totalt överskuggande debilitet.Anledningen till att just denna hybrid av Nu blåser vi snuten och Kalle Blomkvist har kommit hit är dock inte bara att den har gått bra i hemlandet utan dels att den är skriven och producerad av Luc Besson (svårtsmälta fakta) och dels att Emma Sjöberg har en liten men tydlig biroll. Som poliskommissarie. Och det är faktiskt rätt kul, men knappast på det sätt som filmmakarna hade tänkt sig. Emma, som ju är van att posera, klarar utan större svårigheter att stå stilla medan kameran smeker hennes kropp i närbild men när det krävs en större prestation än så, kärvar det ihop sig rejält. Men Emma har det i sanningens namn inte lätt, intrigen skulle till och med passera obemärkt i en Åsa Nisse-film: småkriminelle Daniel är Marseilles bästa pizzabud (!) och blir när han ska sluta vederbörligt hyllad av en kortege med hormonrusiga pizzabud. Han börjar istället köra en upphottad taxi men dras snart in i en brottshärva som bland annat ger vid lag att han får bli polis under en månad... Det var länge sedan jag såg en film som hyste en sådan extrem rädsla för tystnaden; eftersom en tänkande publik är en kritisk publik motarbetas på detta vis varje chans till eftertanke. Var sekund är fylld av en svårdefinierad muzak som väl närmast för tankarna till porrfilm och det är endast vid det korta, förtroliga samtalet mellan filmens båda manliga huvudpersoner som den hysteriska muzaken avtar - för att istället ersättas av ett nervöst basplockande. En mer pubertal film än så här och publiken drabbas av akut acne.