Taxi

I Madrid driver några familjer en taxifirma som täckmantel för fascistoida mord och våldsdåd. Minoriteter, sexuellt avvikande och narkomaner möter sina bödlar när de intet ont anande kliver in i en taxi. Inom denna klan blir två ungdomar förälskade. Hon, en ännu oinvigd pacifist som nyss börjat köra pappans taxi efter att ha misslyckats med sina studier. Han, en redan hjärntvättat soldat redo för familjens illdåd. De unga skådespelarna Ingrid Rubio och Carlos Fuentes är söta att se på, deras kärlekshistoria är denna fyrkantiga films enda behållning. Carlos Saura arbetar med förenklingar och braskande medel i sin samtidssaga om ont och gott. De unga skiner av oskuldsfullhet till romantisk musik medan de mest våldsamma, äldre fascisterna rör sig som seriefigurer till marschtrummor. Taxi ligger långt, mycket långt, ifrån Martin Scorseses långsamt inträngande psykologi i Taxidriver, där Robert De Niros Travis, som bekant, ville rensa New Yorks gator från slödder. Snarare arbetar Carlos Saura med Staffan Hildebrands svartvita budskapsmaskin när han låter ungdomarnas kärlek rädda världen från våld och ondska. Helst är det kvinnorna som ska göra det, enligt Saura. Det är ur flickans perspektiv som historien berättas. När hon når insikt om klanens blodiga värv bryter hon kontakten med sin käresta, som i en modern Lysistrate. Han inser att han föredrar kärleken framför döden som stigfinnare i livet och vädjar till henne: "Gör mig ren". Samtidigt kliver han igenom en fontän med täta vattenkaskader; ett exempel på Carlos Sauras användande av nött symbolik. Det intressanta är att Carlos Saura tycks mena att våld ska med våld fördrivas. I förra filmen Skjut! mördar en kvinna sina våldtäktsmän. I Taxi är det flickan, som till råga på allt heter Paz (fred), som slutligen håller i mordvapnet. Filmen manar egentligen inte till fred utan till krig och i den rabatten har Saura glömt att sätta några plantor. Det är litet märkligt att man kan sträva mot de mest förenklade och samtidigt missa den grundläggande analysen. Som åskådare undrar jag gång på gång om det verkligen är samme regissör som gjort filmer som exempelvis det surrealistiska och intressant tvetydiga passionsdramat Carmen, Carmen.