Löst översatt beskrevs Todd Fields efterlängtade Tár nyligen av regissörskollegan Paul Thomas Anderson som en “filmisk best”, “kontrollerad förödelse”, “spökhistoria” och “väldigt rolig”. Det är på det stora hela träffande beskrivningar av berättelsen om den hyllade och maktfullkomliga dirigenten Lydia Tár. Visst, att kalla filmen väldigt rolig är kanske att ta i. Inte för att Cate Blanchetts magnifika prestation i titelrollen skulle sakna stora mått av komisk tajming - inte minst när The New Yorker-skribenten Adam Gopnik i en cameo intervjuar Lydia inför en fullsatt aula. I utläggningar om Mahlers femma, som hon snart ska dirigera för Berlinerfilharmonikerna, eller hur hon studerat för Leonard Bernstein(!), genomför Blanchett en veritabel balansakt när det kommer till Lydias ohämmade fåfänga och falska blygsamhet.
Intervjun är bara ett stopp under en stressig blixtvisit i New York där hon även besöker sin skräddare, lunchar med sin inställsamme mecenat (Mark Strong) och sågar cancelkultur under ett seminarium på den prestigefyllda musikskolan Julliard efter att en student avfärdat Bach som vit cis-man. Så här långt är det nästan väldigt roligt. Eller hade varit om inte Field redan inledande planterat voyeuristiska thrillerelement. Vem är det som med sin smartphone filmar Lyda sovandes på ett privatplan, och vem skriver hen med? Vem tillhör det rödblonda hårsvall som hela tiden skymtas i närheten när Lydia uppfyller vistelsens åtaganden? Field ger publiken ledtrådar, men aldrig uttömmande svar. Däremot kan vi räkna ut att en MeToo-betonad historia kommer rullas ut när en av Lydias tidigare studenter kommer på tal. Att hon snart dessutom får upp ögonen för en ung cellist spelad av Sophie Kauer gör inte saken bättre.
I Berlin väntar också Lydias familj, vilken består av orkesterns förste violinist Sharon (Nina Hoss) - vem hon en gång i tiden inledde en relation med på den gemensamma arbetsplatsen - och deras dotter Petra (Mila Bogojevic). Lydia är lika megaloman som någon kulturman i hemmet som bakom pulpeten. Allra helst spelar hon ett kyligt manipulativt spel med sin adept Francesca (Noémie Merlant), som förväntas vara uppasserska eller röja spåren efter Lydias antydda indiskretioner, snarare än att studera sin läromästares arbete.
Att kalla Tár för en kommentar på cancelkultur eller MeToo vore att göra det lätt för sig. Däremot är det en illustrativ genomlysning av maktbalanser som lämnar publiken att göra sin egen bedömning av Lydia. Är hon ett rovdjur, en bluff, offer för sitt ego, eller paranoid - vilket filmens mer suggestiva inslag skulle föreslå. Dessa får ofta spöklika effekter i en listig ljudläggning. Det är mycket riktigt en kontrollerad ödeläggning, inte bara av Lydias liv när medier börjar få nys om vad som länge viskats i konserthusens korridorer, utan genom sina filmiska intryck. Men den övergripande strukturen antar en grandiositet som ligger nära till hands att jämföra med Stanley Kubrick, en av Fields egna läromästare. Innan Field regisserade det kritikerrosade genombrottet In the Bedroom hade han en karriär framför kameran och syntes bland annat som pianisten Nick i Kubricks sista film Eyes Wide Shut. Jämförelsen gäller allra helst den nästan symfoniska kvalitet Kubricks filmer kunde anta. Något Field till stor del har klipparen Monika Willi att tacka. Som film reser sig därför Tár över alla spretiga intryck med samlad och imponerande hållning.
