Finns det något mer förutsägbart än en action med Jean-Claude Van Damme? Jo. En recensent som sågar nämnda företeelse. Så, här kommer det: Jean-Claude Van Damme är någon slags brandsoldat/säkerhetsvakt på Pittsburghs svar på Globen. Det är dags för final i Stanley Cup och till och med vicepresidenten är på plats. Så är även ett gäng skurkar, anförda av en artikulerad skarphjärna, såklart, som håller nämnda potentat samt typ 10 000 människor till som gisslan. Får banditerna inte två miljarder dollar kommer de att förvandla arenan till ett brinnande inferno. Sudden Death är, vilket kanske framgår, ytterligare ett bidrag till genren neo-katastroffilm, det vill säga den som tar avstamp i 70-talets Skyskrapan brinner-trend och sedan tillför ytterligare en hotbild: den galne terroristen. Genrens nestor, Die Hard, framstår i detta sammanhang som ett under av noggrannt avvägd nyansering. Där fanns åtminstone ett antal spänningsmoment, här finns bara dumhet. Och mycket av den står den, så kallade, skådespelaren Van Damme för: Jean-Claude hittar en tändare och tändarvätska. Han tittar på det ena objektet, flyttar med viss möda över blicken till det andra och en liten lampa tänds över hans huvud. Ett vapen! Jean-Claude jagar sedan en bov, stannar mitt i ett steg, vrider överkroppen åt höger, sedan åt vänster, ser undrande ut, springer vidare. Maken till grace har jag inte sett sedan Johnny Weissmüllers dagar.Kan någon ta bort denne fåntratt från duken. Kvickt. Och så detta med filmskurkars komplicerade sätt att försöka få tag på pengar: Borde det inte vid det här laget stå klart att de invecklade planerna aldrig går i lås. Gör som alla andra, råna en bank. Eller hoppa fallskärm från ett statligt verk.
Sudden Death
Skådespelare:
Regi:
