Aron P Johansson är en synnerligen hänsynslös buffel, kallhamrad bortom all despotism. En man som gladeligen tvingar sina underhuggare att slicka rent motorvägen varje natt, bo i en papperskasse inuti en septisk tank och som dansar på deras gravar sjungandes Hallelujah. Åtminstone är det tänkt att man ska uppfatta honom som sådan. Tycker väl för egen del att han är som Sven Wollter är mest. Tar plats sådär.
Aron P har planer på att avsluta sin karriär som politiker med en topposition i Bryssel när han får beskedet att han drabbats av obotlig cancer och inte har långt kvar. Men dessförinnan har en ung kvinnlig kvällstidningsreporter dykt upp med önskemål om att göra en "större grej" på Arons P:s liv. Men är hennes syften enbart publicistiska? Knappast.
Jag antar att [I]Störst av allt[/I] är tänkt att behandla summerandet av ens liv då man drabbats av en cancerdom. Om hur man agerar när man ställs inför det faktum att man bara har några månader kvar. Hur balansräkningen egentligen ser ut och vilka val man gör i ett sådant läge. Men här är det istället ett [I]Blow-up[/I]-aktigt "mysterium" kring vem som puttat ner Aron P på ett t-banespår som hamnar i fokus ett bra tag innan hans läkare kommer med den svettiga domen mot Aron och filmens egentliga tema tar sin början. Det hela är mycket förvirrande. För övrigt är det fult, fult, fult. Sådär oskönt som det alltid blir när man försöker göra "riktig" film men bara har den i särklass sämsta tekniken att tillgå. Två dv-kameror. Befintligt ljud. Befintligt ljus. Obefintlig bildkänsla. Och inte ens en svulstig dogmedevis att luta sig mot. Som att försöka få en portion blodpudding att påminna om helstekt bäver.
Lars-Lennart Forsberg har inte bara skrivit manus och regisserat. Lars-Lennart Forsberg är även fotograf och klippare. Musiken står Lars-Lennart Forsberg för. Av någon anledning har han lämnat kostymansvaret till en annan människa.[I] Störst av allt[/I] har hämtat inspiration från Lars-Lennarts eget liv. Samtidigt som han genomgick strålningsbehandling för den cancer han drabbats av, träffades Sven Wollter och Lars-Lennart en gång i veckan vid den senares köksbord och pratade. Detta var viktiga samtal för Lars-Lennart och Sven. Och de kom fram till att den film de ville göra tilsammans också var viktig. Så viktig att de satsade hundratusentals kronor av sina egna pengar. Ingen av skådespelarna fick betalt. Man fick klara sig utan knappt något filmstöd alls. Det är storsint, behjärtansvärt och ädelt. Men det innebär inte per automatik att det blir en särskilt bra film.
Skådespelare:
Regi:
