Stjärnornas krig

Nej, det beror inte på att George Lucas så hemskt gärna ville renovera sin gamla bästsäljare och heller inte på att en ny generation [I]måste[/I] ta del av denna film, på duk, för att kunna få en gedigen allmänbildning. Alla människor med normalt blodflöde i hjärnan inser istället att motivet bakom denna trilogis nypremiär stavas Profit. Det är heller ingen tillfällighet att leksaksaffärerna redan för ett drygt år sedan började skylta med Darth Vader-och Luke Skywalker-dockor. Insikten om denna spekulation, detta ekonomiska jättemaskineri, gör att den lekfullhet som Lucas ändå verkar vara fylld av, hamnar i skymundan. Men, men. Mogulens barnsliga glädje över att få skapa världar som han själv drömt om som barn, lyser ändå igenom här och där. Inte minst i de, nyinsatta, scener då Skywalker och Obi-Wan Kenobi anländer till rymdhamnstaden Mos Eisley, ett råtthål fyllt av bisarra alienfigurer, underliga fordon och inte minst en spännande arkitektur där en dammig minaret utan problem smälter in bredvid ett högteknologiskt rymdskepp. Det är också ett genidrag av Lucas att på detta sätt kombinera science-fictiongenrens två största grenar, fantasy och rymd, och på så sätt utöka skaran fans maximalt. Man har från bolagshåll slagit på trumman för den tekniska renoveringen - vilken i och för sig är väl utförd - som om den i sig vore ett skäl till vallfärd. Detta är naturligtvis ett omvänt orsakssammanhang: en upprustning är snarare en förutsättning, ett minimikrav, för att man ska ha mage att ta betalt för en 20 år gammal film. Och om vi då räknar bort de förut nämnda, nya, scenerna och ytterligare kanske 2 tillagda minuter står vi framför en film som trots allt känns ganska så daterad. Visst, det har inte hänt så mycket på denna front på 20 år, vad gäller fikonspråk och intrig, men imperiesoldaternas kroppsstrumpor i hårdplast, den irriterande fjolliga roboten och det sega tempot tar effektivt bort det mesta av äventyrsstämningen. Möjlig målgrupp: de nostalgiska och barn.