Sockerexperimentet

Andreas Heilborn 09:00 11 Feb 2023

Vipeholms sjukhus öppnades i Lund under 1930-talet. Det var Sveriges första så kallade ”sinnesslöanstalt”. Patienterna delades in i olika kategorier där sjukhusets första överläkare menade att kategori 0 var ”lägre stående än de flesta djurarter” och nästan ”rena monster”.  De värst drabbade ansåg han skulle avlivas på ett humant sätt.
 Detta var baksidan av det svenska folkhemmet. Sveriges del i den rasbiologiska historien. De som inte passade in skulle lobotomeras. Det sågs, med den tidens mått, som en bra lösning och det lade grunden till kariesexperiment på 1940-talet att dessa människor kunde användas som man ville i forskning och på så sätt bidra till samhället.

På uppdrag av riksdagen provocerade forskarna fram karies genom att försökspersonerna fick så kallad Vipeholmskola. Den var sponsrad av godisindustrin och var en särskilt stor och kladdig kola som fastnade i tänderna. Detta ledde till att flera patienter fick stora mängder karies som var enormt smärtsamt. Patienterna själva kunde inte berätta om sitt lidande och först efter att experimenten avslutades så lagades tänderna. Ur etisk synvinkel är detta en mörk berättelse från dåtidens Sverige.

Sockerexperimentet är baserad på historien om experimenten som försiggick på Vipeholm. I filmen får vi följa Johanna (Amanda Malmberg) som är intagen på ett sjukhus. Hon har en funktionsnedsättning men finner mening med sin tillvaro genom kärleken till patienten Vilgot (Isak Bruno). Men snart får de bara äta godis och Vilgot blir sjuk. Johanna börjar undra om godiset påverkar hans hälsa.

Det är en viktig berättelse och det känns relevant att filmskaparna väljer att berätta det ur patienternas perspektiv. Amanda Malmberg och Isak Bruno är bra i de bärande rollerna. Men filmen känns i stort som ett slutprojekt från en filmutbildning. Det är övertydligt att männen i de vita rockarna är onda och patienterna är de goda. Per Ragnar gör ett habilt jobb som medicinalstyrelsens generaldirektör, besläktad med samma psykotiska lugn som hans präst i TV-serien Tre Kronor (1994–1999). Men övriga roller runt honom har inte mycket att jobba med. Dialogen låter som hämtad från en journalfilm från 1940-talet. Om den är tänkt att ge tidskänsla så ger den inte det.

Experimenten i sig var hemska så man kan fråga sig vad filmen fyller för funktion. Det finns mängder med böcker och dokumentärer om detta. I denna spelfilm blir man inte helt engagerad då berättandet stundtals blir tröttsamt och agerandet inte håller samma jämna nivå över hela rollbesättningen. Och den här historien förtjänar mer.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner