Jag skulle vilja påstå att fransk kulturs största akilleshäl är att de gillar rock. Alltså R.O.C.K. – gitarrer, män och skit. Det är ett gift som färgar konsten distanslös och har ”yeah” och ”skinnjacka” som enda budskap.
Guillaume Canets och hans nya film dryper av detta gift. Mixen av självexotisering: man med baguette, vespa till ett rockromantiskt sätt att se på livet: ”kvinna jag älskar dig, yeah”, resulterar i den mest ytliga skit mina ögon fått skåda på länge.
Filmen handlar om ett härligt gäng 35-åringar som älskar mat, att gestikulera när de pratar och där alla har legat med alla. De åker på semester tillsammans och hela tiden ”avslöjas” olika ”dramer” som ska få publiken att känna att de är med om livet. Nicht. Inget händer. Bara cigg och ostron.
Det finns en scen som är bra. Det är när det blir dålig stämning på riktigt. En av vännerna har blivit bög (vilket brott!) och kär i värden. Då skäller värden Max ut hans barn på ett överdrivet sätt. Det är första gången en mänsklig negativ känsla faktiskt blottas. Men en bra scen räcker inte för att fördjupa detta grunda träsk, som verkar ha enda undertext: ”vi fick de smalaste franska kvinnorna som skådisar”, något annat kan jag inte läsa in.
Rockmusikvärldsbilden presenterar vidare temat: romantiserande av stalkermän. Jag räknar till tre tvättäkta psykopater, de skriker utanför någons fönster, dyker upp oanmälda och telefonterroriserar med ursäkten ”men jag älskar ju dig”. Filmen är, håll i er, två timmar och 36 minuterlång . Den håller på så länge att man till slut tror att det utspelas i realtid.
