Det är befriande att se den litauiska skådespelaren Greta Grineviciute gestalta Elena. Hennes kropp är långt från en dansares ideal men hennes uttryck är likväl fylld av sensualism. Verkligen kul att man går utanför normerna. Hela hon är fascinerande på alla plan och en fascinerande konstnär.
Då Elena får döva studenter i sin dansklass träffar hon teckentolken Dovydas (Kestutis Cicenas) och snart uppstår ett intresse mellan de båda. Det visar sig att Dovydas är asexuell och deras relation blir i förhållande till det. Både Grineviciutes och Cicenas har fin synergi. Deras sätt att lära känna varandra känns till en början äkta. Tonen i deras samtal, den försiktiga humorn och möten i ögonblick ger känslan av en spirande kärlek och är mycket igenkännande.
Sedan flyttas fokus till Elena och man börjar undra varför hon vill vara tillsammans med den allt gråare Dovydas. Hon som ett blixtnedslag till energiknippe gör åttor runt honom. Även om filmen vill utgå från hur en relation med en asexuell är, eller utforskandet av närhet med en asexuell, så är det svårt att förstå varför Elena stannar. Och alla dessa filmer med kvinnor som jämt och ständigt dansar ut sina känslor. Det går inflation i detta tema och symboliken i att visa sin frustration genom dans känns lite väl fånigt ibland. Skulle det verkligen kunna ersätta närhet eller täcker det upp för brister i manus.
För Elena är inte beredd att offra allt och så är det. Spännande hade varit om hon stannat av kärlek men lidit av frustration av obefintlig kroppskontakt. Det hade varit provocerande bra och säkert sant. Sådana förhållanden finns det gott om. Oavsett om den ena partnern är asexuell eller inte.
