Sixpack

Fransmannen Alain Berberian lyckas inte tillföra den uttjatade seriemördargenren någonting nytt med sin [I]Sixpack[/I]. Trots luddiga ambitioner att klargöra ondskans mekanismer och ta reda på vad "som gör en man till ett monster" så blir resultatet bara traditionellt. Traditionellt och mediokert. Redan inledningen, med en man som raggar upp och mördar en ensam kvinna, är som tagen direkt ur genremanualen. Likadant med filmens hjälte, polisen Nathanael som på egen hand försöker lösa mordfallet, som politiskt blivit allt mer känsligt. Sneglandet på förebilderna från väst blir särskilt tydliga i den del av filmen då Nathanael far till USA. Det uppstår ofrivillig komik när han där träffar den extremt amerikanske seriemördarexperten som säger motherfucker och presenterar Nathanael för en Anthony Perkins-leende psykopat som specialiserat sig på att döda spädbarn. Det blir inte bättre av det bombastiska soundtracket (tydligen skrivet av samme man som gjorde musiken till [I]Sökarna[/I]). Vid flera tillfällen blir det bara parodiskt när de dramatiska musikaliska explosionerna vida överträffar själva berättelsen. [I]Sixpack[/I] är nämligen inte någon särskilt upphetsande historia. Mest långtråkig, förutom när min tid upptas av att irritera mig på inkompetenta franska poliser som kommer fram till självklarheter eller stör mig på bilden av franska kvinnor - av filmen framgår det att de tycker att det är lite upphetsande att bli förföljda av främmande män på väg hem från metron. Den trista lunken avbryts i alla fall när den obligatoriska avslutande uppgörelsen med mördaren tar fart, men inte ens då lyckas man undvika att bli omotiverat pretentiös. Den enda riktiga behållningen av filmen är att jämföra vem av sina föräldrar Chiara Mastroianni är mest lik (för visst är det Catherine Deneuves näsa och Marcello Mastroiannis mun?).