Shooting Fish

Jag tänker på [I]Diva[/I]. Det var ju en både oerhört underhållande och mot slutet fantastiskt spännande film. Men en film utan något som helst förhållande till verkligheten. Brevbärare får inte hemliga mikrofilmer i sin väska. Brevbärare träffar inte svarta världssopraner. Brevbärare bor förmodligen inte heller i low-tech warehouselägenheter. Och skurkar går inte runt med musettedragspel i öronen. För att inte tala om zen-buddisten och hans unga vietnamesiska i ettan på minst 250 kvadrat, inredd med endast stereo och badkar.Jag tänker på [I]Diva[/I] rätt ofta. Den hade ett alldeles eget filmiskt uttryck och det var en saga utklädd till thriller. Verkligheten fanns där, men den stod inte att känna igen. Förmodligen för att Jean-Jacques Beineix är en regissör uppfödd på spelfilm och reklamfilm. En värld där världen är på låtsas.Jag tänker på [I]Diva[/I] när jag ser engelska [I]Shooting Fish[/I]. Här har vi Dylan och Jez, ung amerikan respektive ung engelsman, väloljad trut men dyslektiker respektive verbalt handikappad men briljant hjärna. Båda har det gemensamt att de är föräldralösa och har växt upp på barnhem. På grund av detta drivs de av något sorts revanschbegär mot samhället och vill vara en sorts Robin Hood i 90-talet -- de stjäl från de rika och ger till sig själva. Målet är två miljoner pund, som räcker till en jättelik herrgård.Det är inte mycket av logiken som jag förstår i den här filmen. Det finns ingen som helst trovärdighet i att de ska lyckas dupera rutinerade företagsledare med sin talande dator och knappast heller med det patetiska patentet med det självlysande lysröret. Det är på det hela taget ganska barnsligt, deras gemensamma "post-apokalyptiska" hem är barnsligt, hela filmens syn på sin omvärld är -- barnslig.Men. Det är en underhållande och roligt berättad historia. När Dylan och Jez klarar sig undan med tre månader i fängelsestraff övergår sagan allt mer i thrillerns form. För att så småningom landa i något som kunde varit en hyllning till Bröderna Marx [I]En dag på kapplöpningsbanan[/I].I det läget ler jag och tänker mer på [I]Shooting Fish[/I] än på [I]Diva[/I]. Jag har blivit underhållen, nästan lurad några gånger. Regissören Stefan Schwartz (sannolikt inte den gamle MFF-mittfältaren) ror i land det hela, men han går en farlig balansgång. Ju mer man fjärmar sig från verkligheten, desto mer krävs av egenvärde, originalitet och personligt, filmiskt uttryck. Det sistnämnda kan inte Schwartz skryta med. Men med en god berättelse med sagans förtecken kan man komma nog så långt.[I](Premiär 19 december)[/I].