Serverat!

[I]Serverat![/I] utspelar sig på en mycket begränsad yta under en kväll, lika länge som filmen pågår ungefär. På den charmerande Floras (Fanny Ardant) restaurang äter och dricker ett stort antal sällskap av brokig karaktär, och genom små nedslag får vi insyn i deras liv så som de gestaltar sig just denna kväll. Här finns till exempel en dotter som ska berätta en hemlighet för sin mamma, en professor med sin unga älskarinna och ett ungt par som kanske ska gifta sig. Ettore Scola har en förmåga att inte tappa koncentrationen, kameran låter oss aldrig glömma något sällskap utan återkommer och påminner om middagssamtalens stillastående karaktär - man blir avbruten, börjar om, säger fel och upprepar sig, detta tillsammans med den lilla restauranglokalen skapar en klaustrofobisk känsla. Restaurangen får gestalta gästernas begränsade värld och utblick. Det äts, det flirtas, otrohet döljs bara knapphändigt och över hela restaurangen råder en slags otålig lättja, alla behov ska tillfredsställas omedelbart. Scola berättar med svepande eleganta drag, och tonsätter med en lika elegant, lite melankolisk orkester. Man hade gärna stannat upp vid den kärlekshistoria som faktiskt känns intressant, den som restaurangägaren Flora är inblandad i, nu berörs den bara i förbifarten vilket ger ett förstrött intryck. Men kanske är det här regissörens sätt att kommentera tiden och människors bristande intresse för händelser utanför sig själva, för de politiska och sociala kommentarerna som fanns i [I]Vi som älskade varann så mycket[/I] och [I]En alldeles särskild dag[/I] känns avlägsna. Symboliskt nog är den ende som fortfarande är villig att diskutera politik kökets åldrande kock, som ilsket skäller på de unga för att de bara minns vem som senast vann schlagerfestivalen. Politiken är närvarande som nostalgi, resten är förströelse. Och även Scola berättar utan glöd vilket gör att [I]Serverat![/I] inte känns särskilt angelägen.