Serial Lover

De som, efter att ha sett Stacy Titles [I]The Last Supper[/I], under en längre period avhöll sig från att äta tomater i alla dess upptänkliga former, kommer med stor sannolikhet att ha lika svårt för köttbaserad sås efter närmare bekantskap med den makabra franska komedin [I]Serial Lover[/I]. Liksom den förstnämnda filmen kretsar [I]Serial Lover[/I] kring en måltid med mångfaldigt dödlig utgång. Claire Doste är redaktör på ett bokförlag för kriminalromaner; framgångsrik, vacker och med en tjusig lägenhet i centrala Paris. Till sin 35-årsdag har hon bjudit in fyra manliga vänner och älskare i syfte att bestämma sig för vem av dem som ska bli hennes man, och pappa till de barn hon inser att hon måste börja planera för. Ingen bra idé, visar det sig. Redan efter förrätten börjar saker och ting gå snett. Av misstag sticker Claire köttkniven i en av kandidaterna, och vips var de bara tre. Hon får panik, gömmer kroppen i frysen och försöker skicka hem sina gäster. De har dock inga planer på att ge sig av innan hon har gjort sitt val, istället eskalerar dödsvågen med den ena mer hysteriska olyckshändelsen efter den andra. Snart har Claire gjort sig av med samtliga lämpliga giftemålskandidater. [I]Serial Lover[/I] är en av dessa filmer som under det att den rullar, medvetet eller omedvetet, framkallar den ena filmreferensen efter den andra. Peter Greenaway, Pedro Almodóvar, Marc Caro och Patrice Leconte är bara några av de namn som verkar ha influerat regissören. Storslagna referenser kan tyckas, men faktum är att debutanten James Huths film stundtals har ett bildspråk som påminner om [I]Delikatessen[/I] eller [I]Hårfrisörskans make[/I], och en färgsprakande mise-en-scen och en morbid komisk tvist med drag av både [I]Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare[/I] och [I]Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott[/I]. Upptakten till [I]Serial Lover[/I] utlovar en välkommet egensinnig film, med uttrycksfullt bildspråk och udda infallsvinkel på sin historia. Men tyvärr blir James Huth lite väl upphetsad av blodsmaken, och glömmer bort sådana i komedin essentiella ingredienser som att då och då hejda förloppet och låta publiken dra efter andan. Varken galghumorn eller den gore-iga intrigen håller för det huvudlösa tempot hela filmen ut, och mitt intresse för filmen svalnar i ungefär samma takt som likstelheten infinner sig hos de döda manskropparna.