Det mest imponerande med Route Irish är att den lyckas ta typ Steven Seagals Hard to Kill och paketera den som en politisk kommentar på situationen i Irak och huruvida privata militärer hör hemma där.
För visst, officiellt handlar den om en man (Mark Womack) som försöker navigera den dimma av byråkrati och fiffel som omger hans bästa väns död, men i grunden är det en simpel och explicit hämndhistoria. Visserligen får inte lika många människor sätta livet till som i Seagals vendetta, men det är samma vrede och endimensionella övertygelse som driver protagonisten. Dessutom har, i sann nittiotalsaction-anda, en och annan logisk lucka smugit sig med (filmens smooth talkande-bad guy delar lite slappt med sig av förmodade hemlighetsstämplade uppgifter till Womack på offentlig plats?) för att smidigt och bekvämt avancera handlingen. Tråkigt blir det dock aldrig, Womack är övertygande och trots att legosoldaters roll i krig förtjänar en mer noggrann tolkning håller Route Irish fortet tills en mer kvalificerad manusförfattare tar sig an frågan.
