Ringaren i Notre Dame

Det är mycket Victor Hugo på biograferna nu. I början av året Les Misérables och nu Disneys animerade version av Ringaren i Notre Dame. Båda två uppenbart tidlösa, inte minst då ödesdramat med Quasimodo och Esmeralda, en historia om det goda och det onda, om utstötthet, om rätten till ett egenvärde. Disneyfabriken har följt Victor Hugos förlaga noggrannt, bortsett från de små detaljerna att både Quasimodo, Esmeralda och Phoebus överlever. Nu vill jag inte anklaga Disney för våldtäkt på originalet, ett olyckligt slut i en Disney-film "för hela familjen" vore möjligtvis ingen hit. Ringaren i Notre Dame lutar sig, liksom de senaste Disneyfilmerna, mot musikaltraditionen. Dessa Broadway-influenser, införda inte minst av kompositören Alan Menken, är ett bärande skäl till Disneys nya storhetstid under 90-talet. Men medan denna sida utvecklats och förfinats har man börjat tappa i humor. Jämför sidokaraktärerna i Den lilla sjöjungfrun och Skönheten och odjuret med dem i Pocahontas och framför allt, Ringaren i Notre Dame. Det är stor skillnad. Visserligen kan man känna en viss trötthet inför "alla dessa skojiga djur" som ska backa upp den romantiska huvudintrigen, men det har fungerat kommersiellt. Med Ringaren i Notre Dame noterar Disney sin första flopp på 90-talet och dels beror detta naturligtvis på att det inte är ett traditionellt lyckligt slut. Alla vill ju att Quasimodo, och inte den i och för sig sympatiske Phoebus, ska få Esmeralda. Två till mig närstående barn, 10 och 12 år, med långt och narkotiskt Disneyberoende bakom sig, såg fullständigt frågande ut efter Ringaren i Notre Dame. "Det var alldeles för lite som var roligt", var den spontana kommentaren.Jo, det "roliga" är koncentrerat till stenfigurerna på toppen av Notre-Dame, som i Quasimodos ögon är levande varelser. Här utvinns en del komik, men det är långt kvar till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun och koppen Chip i Skönheten och odjuret. Undantaget scenen där Frollo brinner i sitt eget helvete över Esmeraldas avvisande så griper aldrig filmen tag. Ringaren i Notre Dame hamnar i en sorts ingenmansland. För komplicerad för barnen, för förfalskad för oss som kan originalhistorien. Av det ursprungliga ödesdramats potential återstår en kraftlös kompromiss. Det bidde en tumme.