Requiem for a Dream

Regissören Darren Aronofskys förra film, [I][/I], släpptes direkt på video i Sverige. De som sett den vet att den är en exercis i starkt visuellt berättande. Och fast att filmen i mycket är en tom lek i bildberättande och estetik så lyckades Aronofsky ändå ge mig en rejäl ångestattack med sin film. När han nu ger sig på att filmatisera [I]Requiem for a Dream[/I] -- efter en roman av Hubert Selby Jr ([I]Last Exit to Brooklyn[/I]) så har han lärt sig att spara lite mer på krutet. Att vara lite sparsmakad och stringent och låta berättelsen ta mer plats. I [I]Requiem for a Dream[/I] får vi följa fyra personer som på olika sätt dras ner till tillvarons absoluta botten på grund av deras drogberoende. Här finns Harry Goldfarb och hans kompanjon Tyrone och flickvän jennifer som drömmer om det stora klippet. Här finns Harrys mamma Sara Goldfarb som slaviskt sitter av sitt liv framför TV:n medan hon njutningsfullt frossar i dyr choklad. Gemensamt för dem alla är att det är deras girighet och högmod -- eller om man ska kalla det deras drömmar -- som ska leda dem ner i förfallet. Sara Goldfarb blir lovad att få vara med i ett TV-program och svälter sig smal genom starka bantningspiller inför sitt stora framträdande. Hennes son och hans vänner försöker samtidigt tjäna pengar på att deala knark -- men när leveranserna till New York plötsligt tar slut går alla pengarna åt till att upprätthålla deras eget beroende. Till sist tappar de alla fotfästet och tvingas in djup förnedring. Av skådespelarna har Ellen Burstyn har fått mycket beröm (bland annat en Oscarnominering) för sin insats som Sara Goldfarb -- och det är också mest kring hennes del av filmen som handlingen cirkulerar. Genom att manipulera hastigheten på ljud och bilder, i förgrund och bakgund så lyckas Aronofsky skildra effekten av hennes bantningspiller (olika varianter av uppåt-- och neråttjack). Det är bara ett av många olika berättargrepp, experimentellt ljudarbete och bildmässiga extravaganser som Aronsfsky bjuder på genom hela filmen -- utan att för den skull hamna i någon förutsägbar musikvideoestetik. Bildknark helt enkelt. Ska man ha någon invändning så är det väl att regissören fortfarande kan jobba på sin mänskliga sida. Det är fortfarande mer snyggt än mänskligt, mer teknik än innerlighet. Mer yta än värme.