The Relic

Det är kaos på Chicagos naturhistoriska museum. Något stort och slemmigt springer runt och hugger huvudet av folk för att kunna suga ut deras hypothalamus. Muséet, som likt alla andra kulturbärare har små anslag men stora utgifter, ska ändå hålla en sedan länge planerad insamlingsfest. Det har intendenten bestämt. Borgmästaren skall ju komma... Jisses. Ser de aldrig på film? Genmanipulation kan vara skrämmande saker. De vanligaste skräckscenarierna i ämnet brukar hysa termer som övermänniskor och geneologisk utrensning. George P. Cosmatos (Rambo II) gjorde för snart 10 år sedan försumbara Leviathan där en sovjetisk, kemisk fascist/kommunist-mixtur hamnade fel och fick djur och oskyldiga amerikaners DNA att smälta samman, vilket genererade blodtörstiga monster i Alien-skolan. Don't fuck with mother nature, förklarade Cosmatos sin tes. Nu läser vi oftare om manipulation av vårt arvegods som eventuell spin-off till förändringar av gensammansättningen på vårt dagliga bröd. De DNA-tiltade sojabönorna blandas med de "vanliga" och ingen vet hur det kommer att sluta; billigare mat eller sex fingrar på varje hand? Peter Hyams nya film The Relic, som rent dramaturgiskt känns rejält daterad, ter sig i detta mindre konspiratoriska sammahang mer än lovligt aktuell. I The Relic är det nämligen inte människorna -- inte ens den ryska maffian -- som orsakar de genetiska förändringarna. Det gör istället ett elakartat och mycket kvickt arbetande virus som en av museets antropologer råkar få med sig från en exkursion i Brasiliens djungler. Penelope Ann Miller och Tom Sizemore bildar ett udda forskar-polis-team som får stå och skåda hur den ena efter den andra av genrens berättarklichéer passerar revy. Det är katter som hoppar ut framför kameran, sanningssägande dvärgar, mystiska infödingar som sprider förbannelser, ruttna luffare som lever i kulvertar, korkade beslutsfattare som förblindade av penningen gör alla misstag som kan göras samt, inte minst, ett monster som först bara gäckar på avstånd. Vilket är av godo, eftersom den galloperande DNA-mixturen, när den slutligen uppenbarar sig i helfigur, ter sig allt annat än skrämmande. Tänk er Godzilla med räkhuvud så är ni nära sanningen -- vad gäller både utseende och stelbent motorik. Detta är inte så lite förvånande när man betänker att det är alla monsters pappa, Stan Winston, som stått för designen. Övertydligheten i händelsekedjan kompenseras med en extrem förvirring i geografin. Mordmaskinen lyckas nämligen på ett avundsvärt sätt befinna sig på flera ställen samtidigt. Än sliter han av armarna på folk i kulverten, än jagar han hjältinnan genom ett laboratorium i husets övre våningar. Korsklipp är inte alltid av godo. Det är slutligen också ganska svårt att förstå hur ett fartyg, där alla i besättningen avlidit, lyckas ta sig från Brasiliens kust till Lake Michigan.