Rastlös

Vodka, sex, bastu och dålig popmusik. Jo, vi befinner oss i Finland. Närmare bestämt Åbo där den unge ambulansläkaren, tillika häradsbetäckaren Ari drar från sköte till sköte. Unga självdestruktiva män har vi sett några gånger förr, och sällan med någon större behållning, men Ari har mer att erbjuda världen. Eller snarare mycket av ingenting. Han är en intressant nihilist; på mer än ett sätt en sökare som försöker "spela vanlig", en emotionellt handikappad människa med en tom (eller oförlöst -- filmen lämnar oss svävande i ovisshet) personlighet som omgivningen, framförallt kvinnor, projicerar sina drömmar och önskningar på. Ari är öppen med sin inneboende istid; när han träffar den oskuldsfulla men pilska Liina, säger han att han bara kommer att skada henne. Att han aldrig har varit kär. Att han inte känner något för någon, eller någonting, och att han sannolikt aldrig kommer att göra det heller. Till en början finns en nyfikenhet att ta reda på vem Ari är. Vad han är. Han går omkring som en rymdbesökare, i vältränad människoform, och registerar snarare än lever sitt liv. Men då styckets kvinnor, vilka alltså faller som furor inför Aris uppenbara ovilja att engagera sig, håller fast vid sin fascination för honom tappar jag efterhand intresset. Hans karaktär får en yrkespolitiker att framstå som spontan och de få ingångar i person och förflutna är minst sagt otydliga, för att inte säga icke-existerade. I den ena marginalen ligger Aris mamma och dör, osörjd av sonen, i den andra ser vi en bok som pappan givit sin son på 8-årsdagen. Och sedan bär det av till sängen igen. Det framgår ju längre filmen lider att den precis som Ari imiterar liv, den låtsas ha något att sälja men står egentligen med tom korg. Denna andefattighet blir tyvärr i längden allt mer påtaglig och speglas dessutom väl i ett soundtrack som med mycket fet markeringspenna understryker det bilderna säger. "Är du lycklig nu?" sjunger exempelvis en omogen mansstämma samtidigt som Ari sitter och deppar på ett café. Subtilt. Filmen lär vara en publiksuccé på hemmaplan. En del av förklaringen ligger nog i de många och närgångna skildringarna av Ari och hans i det närmaste radiostyrda organs bravader -- allt för övrigt fångat i kamera av den snart 70-årige lättporr-kungen Mac Ahlberg som hade sin storhetstid på 1970-talet.