Private Parts

Howard Stern är stor i USA. Mycket stor. Här vet få vem denne Joey Ramone-kopia är. De som följer den amerikanska mediavärlden mer ingående har dock inte kunnat undgå att höra talas om den kontroversielle och munvige radioprataren Sterns självbiografiska bok Private Parts, som nu alltså har blivit film. Debatten om Carina Rydbergs uppgörelse med mannen som inte ville bjuda henne på en öl, står sig nämligen slätt i jämförelse med den uppmärksamhet som kringgärdat Sterns utlämnande skrift. Det är boken som alla som påstår sig vara något i USAs mediasfär borde vara med i, samtidigt som de antagligen har bävat för hur de ska framställas. Och med tanke på filmmediets genomslagskraft kan man tänkas sig att många legat sömnlösa några extra nätter i begrundande över om de slickat rätt rövar, och i rätt tid.Det är svårt att göra en svensk jämförelse men om man tänker sig att Robert Aschberg gick ihop med Henrik Schyffert, samt en väl insatt skvallerkrönikör, för att avslöja vad som pågår bakom fasaden hos Sveriges mediafamilj, hamnar man ganska nära.Stern, som innan han gav klartecken refuserade ett 30-tal manusbearbetningar, berättar sin framgångshistoria i kronologisk ordning. Barndomen med den despotiske fadern, skolåren med hans fumliga och misslyckade försök att få ihop det med en tjej -- vilken som helst - och collegetiden, då han själv kliver in i rollen, "ni tycker att jag ser för gammal ut för att gå på college. Visst, men ni får väl anstränga er lite."Ett extraknäck på studentradion utvecklar sig efter många turer, och många anmälningar för obscent språk, till en status som USAs mest älskade och hatade radiopersonlighet. Till skillnad från de många andra framgångshistorier som vi serveras på duk är denna, som sagt, initierad av hyllningsobjektet själv, vilket gör det lite lättare att köpa de uppenbara skönmålningarna. Det framgår visserligen att Stern måste vara en riktigt odräglig person att ha att göra med, men filmen lämnar inget tvivel om vem det är som tar flest poäng, vem som tar hämnd på vem. Den initialt mobbade Stern får brudarna, pengarna och tillfredsställelsen att se de stora plånböckerna böja sig för hans pubertala attack på sedligheten. Som satir över hur de ekonomiska intressenterna bakom media slår knut på sig själv är det stor underhållning: mediabruset kräver allt högljuddare talare men när det dyker upp sådana kvävs de inledningsvis av sponsorerna, som dock när de upptäcker att en man med stake drar publik, plötsligt dumpar sina bigotta stadgar. Det händer hela tiden. Överallt.Däremot har jag lite svårt att se storheten i Sterns värv, åtminstone som det framstår i filmen. Visst är det upplyftande när någon vågar bryta tabun men eftersom Stern begränsar sig till underlivshumor blir det i längden lite tröttsamt. Även om skämten pendlar mellan Waynes Worlds pubertala uttryck och Woody Allens mer intellektuella humor, ligger tyngdpunkten obönhörligen på det förra. Men det är ju klart, Sverige ligger minst 10 år före USA i utvecklingen på det området. Mary McCormack lyckas trots dåliga odds faktiskt göra Sterns förstående, på gränsen till självutplånande, fru full av liv men annars spelar de flesta mediapersonligheterna sig själva. Oftast med den äran. Så även Stern, som efter detta inte bara har visat att han kan prata och skriva högljutt, utan även föra sig naturligt framför kameran. Ok, Howard, du finns.Bonus: den som undrar vilken repertoarfilm som har flest nakna bröst per minut kan sluta fundera nu.