I den igenväxta trädgården av översexualiserad manga är Hayo Miyazaki en frisk fläkt. Den som känner Miyazakis filmer har lärt sig att det finns vissa återkommande teman: Miljöförstöringen är det ena, det andra är starka flickor.
Det banar väg för en underbar värld där skog, hav och djur får fler dimensioner än fina bakgrunder. Ponyo handlar givetvis också om en tjej, en femåring som har varit fisk. Till skillnad från hans andra filmer som har handlat om ekologi generellt, rör Miyazaki här för första gången vid en aktuell händelse: tsunamin. Det faller faktiskt inte riktigt i god jord. Hans fantasiversion av tsunamin blir lite förminskande. Han använder en enorm tragedi som förevändning att berätta en gullig saga. Ponyo är också ovanligt fult ritad. Han har varit på de där hårda färgpennorna, istället för härlig tusch. Det blir symboliskt för hela filmen. Det är inte lika bra som det brukar. Hans sämsta film.
