Pokémon 2 - Ensam är stark

Det sägs att det sjätte vanligaste sökordet på Internet är Pokémon. Vilket får mig att undra två saker. Dels hur man mäter sånt och dels vilka de fem vanligaste sökorden är. Men givetvis säger det också en del om denna japanska sensation i mediarummet. Den började som Game Boy-spel 1996 och har sedan på rekordtid förökat sig som Nintendo 64-spel, som TV-serie, som spelkort, som dockor - och inte minst som film. Två har hittills kommit till Sverige. Men en tredje är redan gjord och en fjärde på gång. Här går det nämligen undan. Vi snackar joint venture och vi snackar cross merchandising av ett slag som får Disneys tète-à-tète med McDonald's att påminna om en nybörjarkurs på RMI Berghs. Det är lätt att förakta en hyperkommersiell stormvind som denna. Våra barn plundrar sina spargrisar och ett gäng japaner skrattar hela vägen till och från banken. Bland alla mina barn där hemma är det särskilt en åtta-årig kille som förlorat verklighetsuppfattningen i fickmonstrens sköna nya värld. Varje gång jag ber honom förklara vad det egentligen går ut på händer samma sak. Dels förlorar han mig efter att han rabblat Pokémon Mew, Monstres, Slowking, Elekid och Pikachú och alla de andra alfapetnamn - i rasande snabb takt och med det engelska uttal en åtta-åring svensk pojke förfogar över. Och dels går det upp för mig att det inte är så konstigt att vi inte förstår varandra i alla andra, mer jordsliga, sammanhang. Det är snarare helt uppenbart att vi lever på två skilda planeter. Jag fattar inte filmen. Då ber jag honom förklara. Han berättar med uppspärrade ögon - utan att andas. Men allt jag fattar är att han åtminstone tror att han fattar. Jag såg aldrig den första filmen. Missade den, så att säga. Men att succén inte kommer av de filmiska kvaliteterna - vilket inte gör fenomenet mindre intressant - står klart efter min titt på den andra. Det är nämligen kolossalt illa och slarvigt tecknat. Ansiktsdragen är obefintliga. Till och med Disneys stereotyper framstår som under av karaktärsstudier, vid en jämförelse. Och sällan har jag väl sett en så okarismatisk hjälte som denne Ash Ketchum. Inom parentes sagt är det dessutom lite gåtfullt och motsägelsefullt att filmen heter [I]Ensam är stark[/I] eftersom Ash inte lyckas med särskilt mycket för egen maskin. Han får tvärtom tillfällig och otippad hjälp att rädda världen av Team Rocket, som enligt min åtta-årige följeslagare egentligen är fiender. För att inte tala om det benägna bistånd som Lugia står för. Lugia, som jag inte får klart för mig huruvida han/hon/det är havets härskare eller bara ytterligare en Pokémon vars uppgift jag ändå inte förstår mig på. För vad är de egentligen, Pokémon? Så värst mycket monster är de ju inte. I alla fall inte Pikachú. Han är - enligt min sex-åriga följeslagerska som inte heller riktigt hänger med i svängarna - åtminstone söt. Pikachú hade jag faktiskt hört talas om innan, men han blev en stor besvikelse. Allt han kan säga är, på rappar-vis, sitt eget namn. Eller, som omväxling, den något kortare versionen Pika. Tydligen skickar han ut någon strålsignal i rättan tid, annars är hans medverkan i filmen en aning överskattad. Fast alla dessa djur till trots - det hade inte blivit någon action om det inte vore för människorna. Ash, Misty, Jesse, Melody och dom. Ash som är Den Utvalde och Melody som spelar den fötrollade melodin på typ lergök för honom. Som förfilm till själva Pokémon-filmen får vi se en 20 minuter lång film med bara Pokémon-djur, som är ännu mer obegriplig än själva huvudfilmen. Det var åtskilliga föräldrar i salongen som satt och viskade - "Har den börjat ännu, eller vad är det här?" Och det var ändå bara uvertyren. När huvudfilmen kommer igång så är man som logiskt tänkande vuxen hopplöst bortkollrad. Vi förväntas till exempel förstå och acceptera att det finns något som heter Pokémon-tränare. Den utvalde hjälten Ash är en sådan. Ska man alltså kunna träna de där djuren? Till vad? Hur gör man då? Är det ett jobb? Och varför framgår det inte av filmen? Ja, för varje svar föds två nya frågor. Förvirrad vacklade jag ut ur biografen. Faktiskt mer förvirrad än förbannad. Mest tyckte jag nog lite synd om våra barn. För om varje tid har sin barnkultur så lever vi ur det perspektivet just nu i den sämsta av tider.