Place Vendôme

Förmodligen skulle Catherine Deneuve kunna ställas upp mot en tegelvägg och recitera ur telefonkatalogens Blekinge-del - och det skulle ändå bli magiskt. Och förmodligen skulle det vara en lättare uppgift för henne än rollen som Marianne Malivert i [I]Place Vendôme[/I]. Ty det är verkligen en film där det dunkelt visade är det dunkelt tänkta. Jag kan livligt föreställa mig skådespelarnas förvirring under inspelningen. Vem är jag? Varför ska jag säga detta? Och vad handlar det här egentligen om? Jodå, jag förstår också att det handlar om kärlek och diamanter. Ganska tidigt i filmen, till och med. Men först efter en timme och en kvart, när vi sett Jean-Pierre och alla de andra mystiska männen ränna runt och uttala kryptiska repliker, för det mesta befriade från både subjekt och predikat, först då får vi reda på hur Marianne för tjugo år sedan lurades på både känslor och ädelstenar av den cyniske Battistelli. Som för övrigt spelas av den lysande aktören Jacques Dutronc - jag påminns om vikten av att se om mästerverket Van Gogh, där han gör huvudrollen, så snart som möjligt. Men inte ens hans blåsning av Deneuve är alldeles kristallklart gestaltad. Det uppstår därför ett tomrum mellan hennes trauma och våra axelryckningar. Han övergav henne, hon hamnade i klorna på andra diamanthandlare, hon fick gifta sig med en av dem. Är det verkligen stoff nog att bära en hel film? Knappast. Möjligen insåg regissören, mest känd som skådespelerskan, Nicole Garcia detta. Och möjligen är det därför hon trasslat in alla dessa sidofigurer och alla dessa sidospår. Rätt tänkt, men så fel det blev. De hamnar på fel sida av skutan och hjälper den istället att stjälpa än snabbare. Mest frapperande är ändå hur Catherine Deneuve och Jacques Dutronc, trots denna labyrint av longörer, levererar så närvarande och karismatiska prestationer. Plötsligt blir Deneuves skådespelarpris från senaste Venedigfestivalen värt ännu mer.