Det första jag gör efter att ha sett filmen är att kolla om det råkar vara en kvinnlig regissör. Såklart inte eftersom det finns ca noll i Hollywood, men väl är manusförfattaren av det täcka könet. Det märks på ett positivt sätt. För filmen känns konstigt nog rätt modern trots sin stela collegefilmgenre. Den handlar om att det är askul att umgås separatistiskt. Ja, alla filmer handlar nästan om mansseparatistiska gäng, men den här gången är det kvinnor som njuter av varandras sällskap i form av körsång. Lite realism i rigiditeten! Med tanke på den otroligt stereotypiserade genren krävs ju bara vissa små justeringar för att det blir nytt. Det utnyttjar Kay Cannon väl. Det handlar om en tjejkör som värderar sin köraktivitet högre än att hänga med killar. Det är alltid trevligt i den av sexism och självhat genomlusade miljö som Hollywood är.
Ramhistorien är två körgrupper på samma college som övar inför ett mästerskap. Det är en naturlig konsekvens av populariteten hos program som Idol och dramaserier som Glee. Även om gödsel får saker och växa, går det inte att göra så mycket åt dessa hopplösa genrer. Det är skit. På nittiotalet var musikal det mest lågstatus man kunde göra. Nu har detta töntigas staffetpinne plockats av den här typen av musikfilm, som utmärker sig med dålig musik i kombinationen dåligt skådespeleri, så även i detta fallet. Förutom det separatistiska inslaget finns alla klassiska collegefilmtillbehör kvar, nörden som blir cool, den olyckliga kärleken som blir lycklig, mobbarens uppgång och fall. Överlag är filmen rätt keff. Det finns en hårresande skämmig hiphopscen, men den tjänar sin genre, och det kanske just därför man ska se den, om man vill ha ett argument för. Allt är i sin ordning.
