Pianisten

Nyligen intervjuade jag Ingvar Hirdwall, och jag vet vad han skulle kalla den här filmen - en sjukjournal. Sådana gillar han inte att spela. Och jag kan förstå honom. Var, i sig själv, hittar man stoff till att spela så sjuka människor som förekommer i den här filmen? Ja, för den delen, i alla Michael Hanekes filmer? Och en annan fråga: Vad tänkte juryn vid fjolårets Cannes-festival på, när de gav [I]Pianisten[/I] tre priser? Okej, jag kan se att Isabelle Huppert är svår att gå förbi. Det är hon för övrigt alltid. Själv har jag inte gått förbi henne en enda gång sedan [I]Spetsknypplerskan[/I]. Hon är en fantastisk skådespelerska. Och visst gör Benoît Magimel en svettig insats, som studenten som blir besatt av sina pianolärarinna. Han är också duktig. Mycket duktig. Men filmen, berättelsen - det som Michael Haneke vill säga. På vilka grunder fick den sjukjournalen juryns stora pris? Jag har svårt, har alltid haft svårt, för filmer som skildrar störda människor, utan att ge en trovärdig psykologisk förklaring till varför de är så knäppa. Detta är människor längst ut i marginalen, som de allra flesta av oss inte kan identifiera oss med. Det innebär alltså inte att de inte ska förekomma på film. Missuppfatta mig inte avsiktligt. Dessa människor är avvikare, och så klart spännande att porträttera. Men. Det kräver banne mig sin underbyggnad. För mig räcker det inte med att den här typ 40-åriga pianoprofessorn, som Huppert spelar, fortfarande bor hemma hos sin dominanta mamma. Som för övrigt, vid en jämförelse, förefaller rätt normal, vid sidan av sin iskalla och perverterade dotter. Det krävs mer bakgrund, fler nycklar än så. En amerikansk film hade gett oss flashbacks som pekat på dramatiska och avgörande händelser. Men i europeisk artfilm sänker man sig inte till den nivån. Bara ångest och åter ångest rakt upp i ansiktet på oss, sen får vi gissa oss till resten själv. Varför går den här pianoprofessorskan till exempel till peepshow-boxar? Och varför vill hon så sadistiskt skada en av sina bästa och mest ambitiösa elever? Vi vet inte. Vi bara gissar. Vi tycker hemskt illa om henne. Vi får därmed inget nav att hålla oss till. Vi gillar därför inte heller den här filmen. Vi ger den ändå godkänt, för att Isabelle Huppert är så förbannat bra. Men bara därför. Premiär 12 april.