De som är bekanta med krigsfilmens tematik vet att den största dusten aldrig utkämpas på slagfältet i fjärran land – istället möter soldaten alltid sin värsta fiende på hemmaplan, mitt ibland familj och vänner. Många gånger har vi sett den hemkomna soldaten stå ensam och håglös i ett hörn på sin egen välkomstfest, nedbruten av krigets fasor, icke anpassningsbar till vardagens stilla gång.
Huvudpersonen Anders i Joachim Triers prisbelönta film har ungefär samma blick som de hemkomna soldaterna. Som tidigare rouéer och heroinist har han precis avslutat en lång rehabilitering och återvänder för en dag till sin forna arena Oslo. En plats som tidigare varit ett hem och ett liv men som nu mest består av distanserad melankoli. Till en början tycks det som att Anders har ganska goda förutsättningar att skapa ett nytt liv, i takt med att dagen passerar blir det dock tydligt att styrkan som krävs för att börja om har försvunnit. Livet har således förlorat sin lockelse.
Oslo, 31 augusti är begåvad med en imponerande precision och resonemangen om medelklassens förgängliga illusioner och livets ramverk är minst sagt träffsäkra. De ämnen som dryftas kan möjligen framstå som ordinära och uttjatade, men sättet de diskuteras på är ovanligt rått och ärligt, skildrade utifrån en död mans sista dag.
