De säger att min generation mår risigare än någon annan sedan spanska sjukans glada dagar. Att vi är den första generationen som lever under sämre ekonomiska villkor än våra föräldrar. På 15 år har andelen unga kvinnor som regelbundet känner ångest och oro tredubblats. Man pratar om Duktig Flicka-syndromet. Att vara framgångsrik i karriären samtidigt som man är en perfekt förälder och även hinner ställa till med magiska parmiddagar i det gnistrande Boffiköket. Sådana som enligt tidningen Mama existerar på riktigt.
Sara är en sådan person. Vi får följa henne under ungefär tio år, från tjugonånting till trettinånting. Från ett förhållande med Malmö FF-spelaren Alexander Skarsgård, via bröllop med densamme och ett konstaterande att även han har krav på sig som han inte fixar - när hon hittar honom onanerande framför Canal+ en natt får hon nog. Så tas vi ett par år framåt i tiden. Sara jobbar på mäklarkontor och har avancerat från kaffekokerska till legitimerad fastighetsmäklare. Men hennes pojkvän och kollega blir ursinnig när hon kniper en chefstjänst framför näsan på honom. Gärna duktig, men inte [I]så[/I] duktig. Så går ytterligare några år. Sara är strax över 30 och oj vad man känner igen det där att plötsligt inse att man blivit, om inte cynisk, så fan så mycket mer krass i sitt förhållningssätt till det mesta. Mer medkännande och egoistisk på samma gång på något bisarrt vis. Sara är framgångsrik, nöjd med singellivet och agerar mer som en vegansk svarta änkan. Efter att ha låtit sig befruktas av snickaren Pelle kastar hon helt sonika ut honom när han försöker imponera med frukost på sängen.
Det har varit mycket tonårsbrudar på bio de senaste åren. Befriande då att få följa en kvinnlig 70-talist under tio års väg mot det "riktiga" vuxenlivet. Berättandet flyter på fint i Othman Karims debutfilm. En i princip helt okänd rollista gör bra ifrån sig och Linda Zilliacus lyckas få fram nyanserna i ömsandet från snäll och söt flickvän till krass karriärs¬kvinna med ena foten fortfarande kvar i duktighetskonformismen. Något som den psykiskt instabila mamman har en hel del skuld i. Men jag kan tycka att nyansskillnaderna från år till år är väl måttliga. För nog sker det större förändringar på det personliga planet under tio års tid än byte av frisyr? Bekantskaper kommer och går, relationer till nära och kära (inte bara pojkvänner) förändras. Står man ens för de skivor i hyllan som man inhandlade för tio år sedan? Man undrar även: Finns det en pappa någonstans? Släkt? Barndomsvänner? Här är det främst kärleksrelationer som betas av. Och så kunde man gott varit utan de lite präktiga kapitelindelningarna när en ny period i Saras liv inleds. Men budskapet är tydligt. Att alla de där kraven och förväntningarna du går och släpar på oftast kommer från en enda person. Dig själv.Skådespelare:
Regi:
