Överraskande arv

I mörkmurriga men skarpt tecknade landskap gömda i den österrikiska landsbygdens 30-tal, möter vi de nyblivna arvtagarna sjundedelsbönderna. Deras storbonde och plågoande har hittats med halsen avskuren och ansiktet tryckt mot den leriga bakgården. Ingen vet vem som har utfört dådet, och ingen verkar heller bry sig nämnvärt. Traktens gnidna landägare gottar sig vid tanken på att få ta över markerna, tills någon av en slump hittar ett litet brev: storpotätens sista vilja. Det är ingen måtta på denne mans avsky. I ett sista försök till att förarga sin omgivning har han plitat ner sitt osande förakt för sina bondekollegor och avslutar brevet med omsorgsfulla personliga förolämpningar åt sina egna pigor och drängar: horan, idioten, hittebarnet och Gud vet vad. Han vill att de ska ta över gården (ja, så att ingen annan gör det) och hoppas att de tar kål på varandra när de bråkar om vem som ska ta befälet. Brevet avslutas med ett: "Nu drar jag iväg till helvetet", klart slut Sauerkraut. [I]Överraskande arv[/I] är en mörkt dystopisk krönika och en tidlöst stark berättelse om ett rop på humanism och mänskliga värden. Peter von Hallers fotografi är på samma gång smekande och kallt avlägset, med sinne för både detaljer och nästan måleriska kompositioner, och skådespelarna är som klippta och skurna för sina roller. Sophie Rois som Emmy är en personifiering av smort munläder och stolthet i den solkiga klänning som hon verkar född in i. Lars Rudolphs Severin, hobbyfilosofen och den bräckliga, svagt läspande och torrt betraktande berättarrösten, blir man aldrig klok på. Han är också en av de som visar sig bära på flest överraskningar. Kompositören Eric Saties melankoliska pärlor har både en inramande och märkligt distanserande effekt, och hänger ofta kvar i scenerna som stora, underliga såpbubblor; de både förgyller och stör. Regissör och manusförfattare Stefan Ruzowitzky har ett slipat öga och öra för det folkliga, burleska och svart komiska samtidigt som han gett sin berättelse i den svarta myllan en lite kvasimystisk och dramatiskt kursiverad och fabelaktig inramning som osökt får en att tänka på traditionella germanska skrönor, eller ger raka linjer till [I]Den enfaldige mördaren[/I] och varför inte Lars von Triers [I]Idioterna[/I]. Stora ämnen som tillhörighet, utanförskap, ärlighet eller förställd överlevnad kommer upp och sveper förbi i små nyanser, inte utan att lämna bestående men och fler frågor än svar efter sig. [I]Överraskande arv[/I] är inte bara en överraskande film, där man som åskådare snabbt känner sig hemma och tagen i handen. Den är också underhållande, grotesk och klok som en bok.