Nyligen deltog jag i en gruppaktivitet av slaget chokladprovning i en gammal stockholmsk källare. Smaksensationsscenariot var väntat, ingenting överraskade, och ändock blev det en njutning som kan jämföras med förtjusningen i en länge efterlängtad löningshelg. Dessa exakta känslor kan nu även åstadkommas med hjälp av Nothing Hill-regissören Roger Michells dokumentär Nothing like a dame där fyra brittiska skådespelarpraliner bjuder på sig själva smuttande på champagne i Joan Plowright och Laurence Oliviers gamla Sussexvilla.
Filmens styrka ligger i att Judi Dench, Maggie Smith, Eileen Atkins och Joan Plowrights femtioåriga vänskaps ordlösa samförstånd strålar ut från duken mot publiken. Huset och de gemensamma champagnestunderna har genom åren varit de fyras tillflykt och nu får vi följa med den hunsade Michell som blir ombedd av Dench att dra åt helvete så fort han nämner ordet å_ _ _ r, och vara flugan på väggen när dessa minst sagt starka karaktärer namedroppar sig genom filmhistorien, raljerar och citerar loss ur sina långa teatermonologer samtidigt som de påstår att de knappt kommer ihåg vad de gjorde i helgen.
Det kommer inga revolutionerande avslöjanden eller snyftiga Stjärnorna på slottet-barndomsanalyser. Också tillbakablickarna, varvade med gamla klipp och mer sentimentala generationsjämförelser, hanteras med stor ödmjukhet, kryddade med ett uns beska, sprungen ur deras väldigt brittiska humor, där Dame Maggie Smith (mums!) lyser starkast.
Filmen mättar till ungefär 70 procent – de resterande procenten är det blott ett fåtal av de allra närmaste förunnat att få knapra på. Att damerna under inspelningen stundtals tröttnar på filmandet eller frågorna får vi glatt acceptera, och som tröst svepas med av alla de stillbilder med självregisserade filmleenden som bjuds, eller någon av deras hundratals filmer, till exempel Tea with Mussolini från 1999, där alla fyra giganter medverkar.
