När katten är borta

Man ska inte underskatta katters betydelse på film. Min fästmö är fortfarande upprörd över att Ripley rusar in för att rädda en katt i slutet av Alien. Vi brukar ofta diskutera den där scenen. Fästmön hävdar att det var ett onödigt, ja rentav idiotiskt risktagande, medan jag försöker få henne att förstå att det ur ett större kattperspektiv förmodligen var ett viktigt, kanske rent av avgörande, agerande. Se bara på vad som händer Chlo' i När katten är borta. Hon ska ha en veckas semester från det trista jobbet som make up-artist och då gäller det att bli av med katten. Gris-Gris, som den heter, fastän den är svart. Hennes rumskamrat, den homosexuelle Michel, vägrar och efter flera försök hamnar Gris-Gris ett kvarter bort, hos gamla Mademoiselle Renée, en charmig tant med lägenheten full av katter. En mer eller mindre, liksom. Men när Chlo' återvänder hem har katten försvunnit och om Chlo' nu trodde att hon skulle bli ensam i sin sorg och sitt letande, ja då hade även hon underskattat katters betydelse på film. Områdets gamla tant-garde ordnar nämligen raskt telefonkedja och den snälle, men något debile, Djamel, som är påtagligt men hemligt förälskad i Chlo', lägger ner hela sin vakna tid på att leta katt. Precis så enkelt är det, fransk film när den är som mest fransk, den svåra konsten att berätta det stora sett genom det lilla. Plötsligt öppnar sig en helt ny värld i Chlo's lilla kvarter. Hon möter människor hon aldrig mött, på gott och ont, men letandet efter katten, något som bryter vardagens mönster, bryter också ny mark i livet. Charmigt och bagatellartat, men icke desto mindre begåvat. Garance Clavel självlyser i huvudrollen och Renée Le Calms underbara gestaltning av Mademoiselle Renée bara bekräftar det jag så ofta har sagt - det är för lite tanter på film. På tok för lite.