Moderna Tider

Johanna Koljonen 01:22 7 Nov 2003
Man nämner alltid Charlie Chaplin när man talar om filmens gamla mästare, men det är ofta en slentrianreplik snarare än ett tecken på en levande relation till hans verk. Det är alltså en välbehövd kulturgärning från Filminstitutet att göra hans största filmer tillgängliga på bio. Men, ursäkta att jag svär i kyrkan, [I]Moderna Tider[/I] är inte lika bra som [I]Diktatorn[/I]. Och det där är förstås som att säga att Moseböckerna inte rockar lika hårt som Evangelierna -- det må vara sant, men den som vill förstå västerländsk kultur kan få ut en hel del av bägge. [I]Moderna Tider[/I] inleds med de ofta citerade scenerna vid löpande bandet, där den lille arbetaren Charlie knegar i ett halsbrytande tempo som gör honom alldeles spattig och inte så lite manisk. Efter en psykotisk episod med skiftnycklar sjukskrivs han för utbrändhet, deltar i misstag i en demonstration och fängslas. Är man inte bekant med amerikansk 30-talshistoria är inte orsakssammanhanget helt solklart men det rör sig i korthet om depression, fackföreningar och att de utslagna alltid blir nedtrampade, oavsett om det är kapitalet eller arbetarna som drar på sig marschstövlarna. Nå, Charlie finner sin plats i fängelset/slutenvården och skulle helst stanna där för evigt, när nu fabriken har stängt och massarbetslösheten är ett faktum. Men tyvärr ska han ut på gatan igen och det är här det går utför med berättelsen. [I]Moderna Tider[/I] är gjord 1936 och ligger i gränslandet mellan stumfilm och ljudfilm. Chaplin är i sin egen regi i huvudrollen redan på väg in i en följande generation av filmskådespeleri. Värre är det med de andra skådisarna, särskilt Paulette Godard i den kvinnliga huvudrollen, vars första scen är som en lektion i stumfilmsskådespeleri. SÅ spärrar man upp sina hårdsminkade ögon och så HÄR ställer man sig i en upprorisk pose och NU tittar vi eldigt in i kameran! Tjejen, en föräldralös men bedårande rymling, och Charlie, nu långtidsarbetslös, finner naturligtvis varann och resten filmen följer i episoder av varierande tramsighetsgrad deras kamp för en värdig vardag i misären. Slapstick-humorn, som tidvis känns fruktansvärt föråldrad, kan i andra stunder skapa smärtsamt effektiva illustrationer -- huset faller i bitar omkring dem under middagen, hungerscener ställs mot maskinell tvångsmatning och kaotiska restaurangkök. Filmens tema är fortfarande aktuellt, men budskapet att kämpa på och vara glad trots svårigheterna känns mera pekoral än politik. Det bitterljuva anslaget fungerar allra bäst i Chaplins underbara musik.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner