Antoine (Gustave Kervern) är musiker. Något luggbiten sitter han i sin loge. Kanske börjar han bli gammal. Framförallt är han väldigt trött, både sömnlös och deprimerad. I konsertlokalen är publiken otålig och bandet spelar samma intro en tionde gång i väntan på Antoines entré. Men han förmår inte fortsätta. Det får vara nog. Han bara drar.
Det sägs att en films anslag ska sätta dess ton. I det avseendet är Min vän Antoine föredömlig, den ovan beskrivna öppningsscenens obevekligt klyschiga tröskande av motivet ”konstnär i kris” sätter mycket riktigt tonen. Det är inte en särskilt pigg film. Fast det ska tilläggas att några av de allra tröttaste klichéerna undviks med förtjänst. Antoine behöver varken hitta tillbaks till musiken eller lappa ihop relationen till något försummat barn. Istället får han anställning som fastighetsskötare. Där, tänker han, kan han städa, sova och vara, utan vidare riktning. I fastigheten bor Mathilde (Catherine Deneuve) som är lite rastlös efter pensionen. Det säger i alla fall hennes man Serge (Féodor Atkine). Men kanske börjar hon också bli lite stollig? Som väntat uppstår en ”oväntad” vänskap mellan Antoine och Mathilde. Platonisk och fördomsfri. Mathilde har överseende med Antoines illa dolda drogmissbruk och Antoine visar större tålamod för Mathildes nycker och modfälldhet än den handfallne Serge.
Kervern stirrar ut i intet och in i väggar, stånkar och ojar sig. Deneuve går på rutin. Resten av det brokiga persongalleriet lämnar en del att önska. Men värst av allt är att det ska vara så förbannat trivsamt, vilket det stundtals är, men på allt engagemangs bekostnad. Det är lite som om hela filmen lapat i sig alla de antidepressiva mediciner Antoine enträget bytt ut mot narkotika. Allting är jämntjockt, ingenting överraskar och ingen övertygar. Vore Min vän Antoine en metafor för substansmissbruk hade den kanske träffat rätt, men misstanken att det snarare rör sig om en förnumstig komedi om psykisk ohälsa är ofrånkomlig.
