Med risk för att skrämma bort delar av biopubliken ligger det nära till hands att påstå att Nanni Moretti med Mia Madre gjort en film för cineaster. Det är därför inte konstigt att den toppade anrika, franska filmtidskriften Cahiers du Cinémas lista över årets bästa filmer.
I likhet med filmer som Federico Fellinis 8 ½ eller Woody Allens Stardust Memories kretsar Mia Madre kring en filmregissörs självrannsakan. En verksamhet som låter berättelsen pendla mellan dröm och verklighet, och kanske landar den – liksom filmmediet självt – någonstans däremellan.
De ömsom uppblåsta, ömsom självömkande mansegon som en gång skärskådades i Fellini och Allens respektive filmer har av Moretti ersatts med en för tiden angelägnare kandidat. Margherita (suveränt spelad av Margherita Buy) arbetar med en spelfilm om strejkande fabriksarbetares konflikt med den nya ägaren. Förvisso tränger sig ett avsevärt ego på i form av filmens amerikanska stjärna Barry Huggins (en spelglad John Turturo), vars arrogans och rostiga språköra kraftigt sinkar inspelningen. Men Margheritas kris är så mycket mer än en skaparkris. Med en döende mamma, en bror duktig (spelad av Nanni Moretti) ständigt vid moderns sida, och en dotter som slarvar med läxor, finns det mycket annat att tänka på.
Trots att mycket leder tillbaks till Moretti själv, vars mamma gick bort när han arbetade med Vi har en påve, kan man dryfta huruvida Margheritas fokus blir ett befästande av könsroller. Får det kvinnliga geniet inte vara lika egocentriskt som det manliga? Domesticeras istället hennes bekymmer? Margheritas ex tycker tvärtom att hon är lika självupptagen som vilken kulturman som helst, medan hon i sin tur undrar varför han inte kan åstadkomma ens ett uns av värdighet.
Man kan också åsidosätta dylika funderingar för att insupa en alltigenom mänsklig berättelse. Kanske är inte våra egna drömmar lika symboliskt laddade eller underfundigt utmejslade som Margheritas, men potentiellt överladdade stunder – som när hon i en ändlös, ringlande biljettkö möter sitt forna jag – desarmeras av hantverkets välavvägda anspråkslöshet.
Margherita ger sina skådespelare den kryptiska uppmaningen att dra ner på inlevelsen och istället ställa sig bredvid karaktären. Hon vill se både karaktären och personen som är skådespelaren själv. Det är något Moretti kan tänkas ha sagt till Turturo, som det blir omöjligt att inte se som både Barry Huggins och just sig själv. Vad Moretti sagt till resten av ensemblen vet jag inte, men det fungerar tveklöst.
