Medan vi drömde

Calle Wahlström 09:24 18 Aug 2016

I Andreas Dresens technosvettiga generationsskildring Medan vi drömde befinner sig Dani på glid tillsammans med barndomsvännerna Rico, Mark, Pitbull och Paul i ett nyligen återförenat Tyskland. De snattar, super och snor bilar. Slåss med skinnskallar och startar svartklubb i en övergiven industrilokal. Allting gör de tillsammans och alltid i planlös revolt mot allt och ingenting.

Med snygg grafisk kapitelindelning, kornig bild och ryckig kamera skildras ett skitigt Leipzig där ciggröken ligger tät och stroboskopen flimrar till hetsig techno. Dagens rejvromantiska klubbkids kommer säkert finna njutning i den estetiserade ekonomiska och sociala baksmällan efter murens fall. Om inte annat är det ju en utmärkt miljö för svartfester som är riktigt ”underground”, som killarna själva uttrycker det.

Tyskland är ännu inte en läkt nation och på det stora hela är det en svartsynt uppväxtskildring. Drömmarna Dani delar med sina vänner är som hägringar vid vägens slut, illusioner att vila blicken på för att undfly det fördärv de rusar mot. Tyvärr tar vemodet aldrig riktigt fäste. Där Eden, fjolårets stilla ode till nittiotalets franska klubbscen, tonade ner ytan och lyckades fånga det ändlösa festandets monotoni slår Medan vi drömde istället på för många växlar och hinner aldrig riktigt förankra några känslor.

Men potentialen finns där. Allra helst i Danis minnen av barndomens DDR där han och vännerna skolades att bli socialismens framtid. Då var det den enda framtid Dani kände till, och i en fantastiskt lillgammal dialog med barndomskärleken Katja blir det med ens självklart varför deras revolt ska bli till synes apolitisk, oansvarig och hedonistisk. Synd bara att den inte engagerar mer.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner