Med kameran som tröst, del 2

De senaste åren har Carl Johan De Geer producerat den ena magnifika kortfilmen efter den andra: [I]Jag minns Lena Svedberg, Mormor, Hitler och jag[/I] och [I]Stockholmssyndromet[/I]. Personliga betraktelser kombinerade med bilder från det ofantliga arkiv som De Geer samlat på sig efter snart ett helt liv med kameran som vapen. En del av bilderna finns utgivna i boken [I]Med kameran som tröst[/I] som kom 1980. Nu, drygt 20 år senare kommer långfilmen med samma namn - en uppföljare som på sätt och vis är en uppgörelse med det mesta som varumärket Carl Johan De Geer stått för genom åren. I det här längre formatet blir De Geers berättande mer spretigt och famlande än tidigare. Han testar en rad olika angreppssätt och formgrepp, det enda konstanta genom hela filmen är hans mjuka och lite småläspande skånska, som vägleder oss genom hans medvetandes myrstigar - minnen, villospår och minnesluckor. Berättelser om Pavlovs hundar och ihjälgasade mullvadar, barndomen på farföräldrarnas slott och teorier kring textiltryck brutalmosas samman i ett enda flöde, ett enda liv. En del segment är bara fåniga - någon sorts fiktiv historia om en gul blomma som han ska äta för att undkomma sitt feodala genetiska arv, en fejkad intervju där Pia Johansson spelar tv-reporter - men det uppvägs av de djupt personliga ögonblicken. Berättelsen om hans psykiskt sjuka mamma. Eller de korta, intensiva sekvenser där De Geers bildsinne och kreativitet får härja fritt. Ett bildberättande och ljudarbete som är så tajt och eget att det är svårt att hitta motsvarigheter inom den svenska filmvärlden. När han fotograferar sin egen åldrande kropp i en rad spända poser får det mig snarast att tänka på Agnés Varda - liksom De Geeer en filmare som aldrig verkar sluta hungra efter bildernas möjligheter. Men bakom skärvorna av olika historier finns en större plan. Med kameran som tröst handlar egentligen mest om självrannsakan. Carl Johan De Geer visar bilder på sig själv, entusiastiskt föreläsande inför en förtjust publik, medan han i berättarrösten diagnosticerar sig själv som narcissistiskt berusad. Han spelar upp ett band där han berättar hur han älskar stress, samtidigt som vi får se honom kräkas på en toalett. Och han förklarar hur hans besatta förhållande till kameran inte bara fungerat som en tröst, utan också ett sätt att hålla livet på distans. I en scen river han helt enkelt ut bilderna ur sin bok, och eldar upp dem, så förgängligt var hans försök att skapa ordning i kaos. Hela filmen blir som en uppgörelse, en kamp mellan olika stilar, budskap, innehåll - ett sätt att beskriva sig själv, sitt ursprung, konstnärsskap och sina drömmar som inte kan bli prydligt och välavvägt utan snarare tenderar att svämma över på alla bräddar. Summeringen känns långt ifrån samlad eller avslutad i [I]Med kameran som tröst[/I], men så är också De Geer själv som ett work in progress - och jag misstänker att han är långt ifrån färdig med sitt introspektiva självporträtt.