Matthias och Maxime

Det kanadensiska underbarnet Xavier Dolan kan inte längre tituleras underbarn. Som 20-åring slog han igenom med filmen Jag dödade min mamma, men efter sju långfilmer är han minst sagt en veteran. Som trogen publik känner man igen hans grova penseldrag, den vardagliga stillheten uppblandad med explosiva känslouttryck. Det är alltid någon som brister ut i sång, mimar med eller tar ett danssteg i Dolans filmer.

Matthias och Maxime är inget undantag. I sedvanlig ordning avhandlar filmen ämnen som kärlek, åtrå och längtan. Men också normer och förväntningar. Denna gång är det den förbjudna kärleken mellan de två barndomsvännerna Matthias och Maxime som är på väg ut i vuxenlivet. Efter att de hånglat i en kortfilm brottas Matthias med vad hånglet egentligen betydde. Mattihas och Maxime skildrar förutom familj och vänskapsförhållanden, vuxenblivandets snåriga process av livsavgörande valmöjligheter och svindlande riktningar. Med ett mer nedtonat och nyanserat berättande än vad som vanligtvis kännetecknar Dolan, levereras välkomponerade, snygga scener och pumpande stämningsbyggande musik.

Men trots det lovande anslaget är det något som inte riktigt övertygar. I rollen som Maxime visar Dolan att han är en imponerande skådespelare och den som kan hans filmer känner igen en stor del av ensemblen, så som Maximes mamma (Anna Doval) eller Matthias mamma (Micheline Bernard). Men dessvärre blir en av huvudrollsinnehavarna, Matthias (Gabriel D’Almedia Freitas) en allt för tunn och tråkig karaktär vars kärleksintresse aldrig får den slagkraft som han behöver. Likaså framstår Maximes backstory som en typisk upprepning av något Dolan redan berättat. Och det är väl i sig inget problem, men just här har regissören, manusförfattaren och producenten virrat bort sig i sitt eget enträgna berättande. Det Matthias och Maxime däremot visar är att underbarnet vuxit upp och att Xavier Dolan är på väg mot ett mer moget berättande. Och han lär knappast göra mig besviken.