På omslaget till Bob Marleys första postuma samlingsalbum Confrontation ser vi en tecknad Bob rida på en vit springare, med dreadsen vajande efter sig, och en lans riktad mot hjärtat av en stor, ond drake. Det här är bilden av Bob Marley som han har paketerat i sin scenpersona, sin musik, och som har levt efter honom – i återutgåvor av gamla plattor och på piratmerchandise. Bob Marley, den stenade kaxiga blicken, de långa dreadsen, alltid redo att säga ifrån till Babylons förtryck. Det är den bilden, i kombination med den fantastiska musiken, som har gjort honom till en legend, och slutligen en myt. Vår tids störste protestsångare, som reste sig från ett fattigt Jamaica och egenhändigt klättrade upp till toppen av världen, och i allas hjärtan.
Dokumentären Marley, regisserad av Oscarsvinnaren Kevin Macdonald gör sitt yttersta att nyansera den bilden. Vi får ett porträtt av Bob Marley som privatperson berättat för oss av bittra barn, åsidosatta fruar, övergivna musikerkollegor och bortglömda syskon. Vi får följa med från hembyn St. Ann, via Kingstons fattiga Trench Town till alla de största arenorna, och hamnar till slut på en holistisk klinik i Tyskland. Filmens slut, om Marleys sista dagar, är den mest gripande och den mest intressanta delen. Att se honom utan sina dreadlocks, sjuklig och mager, är en stor kontrast från den tecknade riddaren från omslaget till Confrontation eller det fotbollsspelande energiknippet man har sett i alla musikvideos under hela livet. Marley lyckas göra en människa av myten. Den flyttar ner symbolen för kamp mot oändlig orättvisa från billiga t-shirtar som man köper från Kiviks Marknad till jorden. Ner bland resten av oss. Där sprickorna syns tydligt, och där håret faller av efter cytostatikabehandlingar.
Men jag är kluven till filmens bristande fokus på musiken. Den går visserligen inte i fällan att återberätta hela det jamaicanska musikarvet ytterligare ett varv, som de flesta dylika dokumentärer gör, men ibland kan jag sakna en analys av Marleys musik och vad den betydde för människor. Mötet med Lee Perry, som för övrigt är en av filmens höjdpunkter, hintar lite till kärnan i storheten, men många luckor kvarstår. Till exempel varför Marley aldrig lyckades nå en svart publik i USA. Men det är kanske en annan dokumentär. För personporträttet "Marley" är komplett, utan att vara helt inställsamt.
Vad det gäller musiken gör den kanske rätt i att förbli ett mysterium. För faktum kvarstår, Bob Marley har, trots alla sina tillkortakommanden gjort några av de mest betydelsefulla musikstyckena i vår tid. Han har lyckats få två stridande politiska ledare att gå upp på scenen och skaka hand inför folk. Han stod ensam kvar i tårgasen och sjöng när kravaller utbröt på hans konsert i Zimbabwe. Genom sin musik var han den där riddaren som ensam drog lansen mot draken, och den musiken förtjänar att leva kvar som en myt.
Marley hade världspremiär den 20 april. I augusti släpps den på dvd i Sverige.
Marley
Regi: