Kusturica kör ett relativt klassiskt metagrepp med två filmer i en – den ena om mannen och myten som ska biograferas, och den andra om arbetet med den, om filmarens egna funderingar och om att lära känna och komma nära. Det är inte så mycket Maradona by Kusturica som det är Maradona via Kusturica. Eller kanske tvärtom? Mellan varven känns det inte helt färdigarbetat. Jag hade gärna sluppit (bland annat) utdragen ur hans filmografi, och kanske också de lätt aparta om än skönt bisarra animationerna, och gett den platsen till både mer dialog och monolog – men det är ändå onekligen intressant, på många plan. Det är udda tempo och stilgrepp, och det är personliga samtal som handlar både om Maradonas egen politik och om vad fotbollen innebär för ett land. Och så säger de att sport inte hör ihop med politik...
