Mannen på tåget

Vi har ingen Johnny Hallyday men i Frankrike är han Beatle-stor. Han är en gubbe nu men får fortfarande jobba hela tiden, trots att hans ansikte är underligt, en gråzon mellan väderbitet och skönhetsopererat. När filmen inleds med en meditativt stilla bild av mannen på tåget ser vi bara en utmattad och gammal karl, på väg till eller från något. Men den franska publiken ser Johnny Hallyday, rockikonen, showmannen, skådespelaren. I en film om en buse som hellre skulle vilja hasa omkring i tofflor än göra våldsbrott ger skådespelarvalet berättelsen några extra bottnar. Milan - mannen - stiger av tåget och möter av en slump Manesquier, en pensionerad modersmålslärare med en passion för poesi. Han spelas av Jean Rochefort, en annan typ av ikon med sina 128 filmer och 7 César-priser. En osannolik vänskap uppstår, som det brukar heta, och herrarna tassar artigt runt i Manesquiers gamla hus och försöker bokstavligen gå i varandras skor. Detta i väntan på lördagen, då Manesquier ska hjärtopereras och Milan råna en bank. Oundvikliga företag med en viss risk för huvudpersonen, och ett gott tillfälle att summera sitt liv. Men det blir ingen flashback-festival. Det blir inga långa själv-psykologiserande monologer där männen utvärderar sina öden och förklarar varför de blev som de blev. Det blir inget Stort Förtroligt Samtal där gubbarna tänder var sin pipa och säger Jag Önskar Jag Hade Varit Som Du. Utan kommentar antar gubbarna varandras egenskaper, vanor och utseende. De snackar lyrik, skjuter med pistol, röker lite, samlar sina krafter och väntar. De tvingar inte på varann förtroenden, men vi får veta förvånansvärt mycket i det lilla som sägs och jag blir djupt engagerad, inte bara på biografen utan fortfarande, långt senare. Rånaren har kanske arbetat på cirkus, förlorat en kollega, egentligen redan slutat jobba? Den till synes isolerade läraren har levt omgärdad av konflikter med modern, systern, älskarinnan, damen på boulangeriet? Jag bryr mig verkligen om dem och ärligt talat händer det inte så ofta med filmkaraktärer längre. Problemet är det här med manlig vänskap. Vi behöver egentligen inga fler filmer på ämnet. Alls. Men jag är beredd att göra ett undantag för Leconte när han regisserar så här vackert. Han ger skådespelarna tid och plats att vänta ut scenerna och de kommer naturligtvis att vinna en massa priser för den här filmen. Och omgivningarna illustrerar deras själslandskap. Milan visas på bakgårdar, perronger, lastkajer. Manesquiers gamla hem är fyllt med minnen, som kanske handlar mer om hans släkt än honom själv. Och allt vittrar sönder. Alldeles i slutet åks det tåg igen och det betyder ju alltid att saker börjar och slutar.