Maggie

Det mest intressanta med den helt ointressanta zombierullen Maggie är tyvärr inte zombiesarna, utan Arnold Schwarzeneggers skäggigt känsliga pappatolkning.

Så väldigt många zombies syns nämligen inte till – istället är det en ömsint pappa-dotter-relation som står i fokus. Efter att sextonåriga Maggie Vogel (spelad av Abigail Breslin, känd som minstingen i Little Miss Sunshine) blivit smittad med zombieviruset som satt världen ur spel, i filmen fantasifullt omdöpt till ”nekroambulism”, rymmer hon hemifrån – bara för att bli hemhämtad av sin pappa Wade, porträtterad av ingen mindre än Arnold Schwarzenegger. I helskägg. Och ordentligt påklädd.

Men det hjälper inte. Faktum kvartstår: en zombiefilm med så lite zombies är slöseri med värdefull zombietittartid. Det mest gore-iga som händer är att Wade i ett unikt Arnold-ögonblick (praktiskt att de valde just honom) vrider nacken av en odöd på en bilmack, och att Maggie hugger av sig ett förvridet pekfinger med en kökskniv. I övrigt är det stundtals olidligt tråkigt när Abigail Breslins mediokra "tonåring som är trulig for a reason"-tolkning ska träffa sin kille (som också är halvzombie!), gå till läkaren (som är misstänkt solbränd för att figurera en så utan motstycke mulen film!) och intyga för polisen att hon visst mår bra (trots svartbränt köttsår på armen och helvita ögon!). Man förväntas känna sympati för en far som vill skydda sin dotter från en dömande omvärld, men dottern gör det så svårt.

I en trots allt ganska nervkittlande scen blir relationen mellan pappa och dotter ändå rörande. Wade halvsover i en fåtölj med geväret i handen när Maggie, vid det här laget askgrå och med svarta sprickor i ansiktet, kommer in i rummet. Faderns fingrar fladdrar till i närheten av avtryckaren, men han håller ögonen stängda när hon lutar sig fram mot hans ansikte och andas in. Kanske önskar han nästan att hon skulle bita, göra slut på det en gång för alla. Eller att han skulle våga skjuta. Men hon trycker bara sina läppar mot hans tinning i en enkel puss.

Det är en förhållandevis vacker scen i en i övrigt alldeles för utdragen film, men det är bara tack vare Schwarzeneggers förvånansvärt mångfacetterade minspel.