Maria Müllern-Aspegren: "Killar vill bara ha en sak – bebisar"

Nu är det killarna som drömmer om att skaffa barn, skriver Maria Müllern-Aspegren.

Folk tänker mycket på hur ledig min livmoder är nu för tiden. Det är skandal, hur tomt den ekar. Jag är typexemplet på västvärldens förfall: jag har pluggat en utbildning som inte leder någonstans och är i full fart med att feminisera media. Jag har en pojkvän med långt hår. Försökt dämpa hålet där fem barn skulle varit med sertralin. Man är en lös kvinna. Man relaterar till Mr Big.

Vi unga kvinnor är ett samhällsproblem folk vill lösa. Det tillsätts utredningar i syfte att fylla våra livmödrar med bebisar. Man talar om en demografisk kollaps och kollar oss vädjande (hotfullt?) i ögonen. Det känns som att jag och staten är i en dålig relation. Staten vill att jag ska ta med den hem till mina föräldrar, börja tänka på att flytta ihop och skaffa barn. Jag försöker konsekvent ducka. Staten anklagar mig för att ha en avoidant attachment style och försöker locka mig med 200 i månaden för blöjor eller dylikt. ”DEKADENTA SLAMPA!” skriker staten medan jag flyr bostaden.

Det är inte bara staten som är påträngande, utan även dess individuella beståndsdelar (män). De har väl insett att det finns en risk att efternamnet ”Andersson” inte förs vidare en generation till nu när jag inte är tonårsbrud att äkta. Det enda jag ser när jag är på internet är killar som lägger upp bilder på tjejer som ser ut att vara födda 2006 som håller i deras bebisar och captions som: ”Detta är det enda som betyder något i livet”. Alternativt, “du jobbar sjutton timmars pass i diamantgruvan, men kommer hem till din nakna (ovulerande) fru som lagat hamburgare”. Jag vet att arbetsmarknaden är dålig just nu. Men killar, jag önskar ni vågade drömma lite större.

Det är inte bara anekdotisk bevisning. Aftonbladet undersökte nyligen 20–45-åringars syn på att skaffa barn. 22 procent av tjejerna vill inte ha några, i jämförelse med åtta procent av de tillfrågade killarna. Killar ville ha fler barn än tjejerna, och angav främst att avsaknaden av en partner som skäl till att de inte fått några ännu. Bara åtta procent uppgav att inte ville ha några barn, till skillnad från 33 procent av tjejerna. Kontentan är att många män som är barnlösa är det ofrivilligt – till skillnad från kvinnor. Drömmen om att gifta sig och skaffa barn är inte längre den 14-åriga tjejens. Det är den 32-åriga mannens. Det skapar ett underligt samhälle. I Malmö är en runda runt Rörsjöparken med din bebis det coolaste du kan göra som man. Jag har till och med börjat se snubbarna gå ihop i grupp. Och i Malmö känns det som att varenda kille lyckats bli hemmaman till en domare. Jag vågar inte gå in på hur det ser ut i Haparanda.

Bitterheten mot att tjejer har ensamrätt rent biologiskt har nog skapat ungefär allt ont i hela den här världen. Särskilt nu när man kan frysa äggen vid 25 och bli gravid med en sexig dansk donators toppsperma när man är 44 och chef. För att inte tala om att man nu har möjligheten att enkelt välja bort skiten helt. Alla dessa utredningar, höjda barnbidrag och gratis blöjor biter inte när en stor del av kvinnor helt enkelt kan tacka nej till graviditet, födelse, uppfostran. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de mutar med. Rimligtvis kan ingen frånta dem rätten att inte skaffa barn, om de inte vill (eller?).

Lösningen på de dalande födelsetalen? Det påtagliga trycket på unga kvinnor? Killar med bebisfeber men utan rätt organ? Artificiella livmödrar, wearable. Som menssmärt-simulatorerna. Jag tror killarna skulle tröttna rätt fort.

Läs även: Olga Crafoord Lundell: "Jag kommer ligga på BB och undra varför mitt barn skriker"