Maffia!

Filmskapartrion ZAZ, det vill säga Jim Abrahams och brödernaDavid och Jerry Zucker, nådde onekligen några komiska höjdpunkter under 70- och tidiga 80-talet. Den nakna pistolen, Titta, vi flyger och TopSecret! drev med polis-, katastrof- och agentfilmen på ett stundtalslysande vis. Nå, det handlade självklart inte om humor på Nobelpris-nivåmen den hysteriska driften med den breda filmens stereotyper serveradesi så många olika tempon och nivåer att filmmakarna lyckades locka såvälfilmvetare som den mer allmänt filmbevandrade publiken. Skämten ochstuntsen var många, hysteriskt många, och levererades så att säga frånhöften - den som blinkade till en sekund missade minst två poänger. Trion är sedan ett antal år splittrad och för att göra en ganska långhistoria kort var detta knappast till fördel för någon av de tre. När nuAbrahams har gjort parodi på maffiagenren ter sig denna tes allt mersann. Fundamentet utgörs som förr av en aldrig sinade flod av såväluppenbara som långsökta skämt, men den stora skillnaden från förr hetertempo och timing. Avsaknad av sådant, alltså. Abrahams verkar nämligenha en ny publik för ögonen: de infantila och senila. Istället för attsom förut låta kameran svepa över den noggrant detaljerade humorkartanstannar den upp vid varje rolighet, väntar till det att absolut alla harsett, och drar sedan sakta vidare - och tar så död på all smidighet ochtiming. Därtill har procenten underlivshumor ha ökat katastrofalt. Ochdå talar vi om en totalt infantil sådan som utmärks av "toppar" som atthuvudpersonens mamma pruttar väldigt mycket eller att ett barn, för attundkomma en bov, gömmer sig inne i en åsneröv. Det är symptomatiskt att de till pressvisningen inbjudna barnenskrattade gott, men det kan å andra sidan lika väl härledas till yransom följer på att få byta matematiksalen mot en biograf. Lloyd Bridges dog efter denna films inspelning. Denne B-filmernas gamleslitvarg var absolut värd en mer effektfull och värdig sorti.