Love Me

En kvinna med minnesförlust, på drift någonstans i USA. En pistolförsedd man som kidnappar en tonårsflicka från ett barnhem, och en ung kvinna som lever småstadsliv, bosatt i en husvagn på stranden. Det är de tre huvudlinjerna i Laetitia Massons [I]Love Me[/I]. En film som fullbordar hennes trilogi på temat arbete, pengar och kärlek. Denna avslutande film skiljer sig en hel del från de bägge tidigare, till både stil och innehåll. Medan [I]Att ha (eller inte)[/I] var nedtonat realistisk och [I]Till salu[/I] bara en gnutta mer expressiv och svårtolkad så accelererar berättartekniken i [I]Love Me[/I], som är både fragmentarisk och abstrakt. Filmen är uppbyggd som ett stort mysterium där man aldrig vet vad som är dröm, verklighet eller mittemellan. Liksom i de två tidigare filmerna spelar Sandrine Kiberlain huvudrollen. Den här gången som Gabrielle Rose, en rollfigur vi får följa i tre parallella handlingar - som tonåring, som vuxen femme fatale på ett casino i USA, samt hemma i husvagnen. Berättandet är associativt, med ständiga svimningsanfall som bro mellan de olika scenerna. De tre handlingarna vävs in i varandra, samma skådespelare återkommer i olika biroller och inga direkta försök görs för att bringa ordning i oredan. Men snarare än att sitta och anstränga sig för att förstå filmens inneboende logik, så är det i det här fallet bättre att bara luta sig tillbaka och acceptera. Att bara ta filmen som en tripp rätt upp i Gabrielle Roses undermedvetna, in bland minnen och drömmar. Filmens teman är precis som i de tidigare filmerna: längtan efter någon att älska, längtan efter att släppa fri en inre person, som glömts bort efter många år av hårdför verklighet. Själv har jag lite svårt att följa med i detta formexperiment. Dels för att det just var den försiktiga realismen som jag tyckte om hos Masson som regissör. Dels för att utförandet kanske inte alltid är så bra. Inte ens Sandrine Kiberlain kan undvika att bli ofrivilligt komisk när hon ska krysta fram manusets symboliskt laddade repliker i ett långsamt tempo. Låt oss hoppas att Masson tar ett steg tillbaka mot sin gamla stil i nästa film.